Det finns få städer som är så nedtyngda av sina egna klichébilder som Göteborg. I SVT-produktion efter annan nöts bilden av staden som hela Sveriges Liseberg in. En plats där tiden står stilla, ungdomar spelar i rockband, alla jobbar i hamnen, gubbar ordvitsar brett och hela familjen äter rökt makrill till kvällsmat. För att inte tala om Håkan Hellström, Joel Alme och andra samtida Göteborgslyriker. Alla hjälps de åt för att konstruera bilden av Göteborg som en manchesterfluffig plats utanför tid och rum där ett medlemskap i Nationalteatern fortfarande är höjden av fräckhet. Och nog är också vi göteborgare själva ganska bekväma med denna myspysiga 70-talspastisch? Hur annars förklara att Haga, trots att det är många decennier sedan något alls av värde hände där och de flesta gamla husen för länge sedan är rivna, fortfarande har en så varm plats i stadens hjärta.
"2017 är inte 1977"
Men 2017 är inte 1977. Göteborg är så mycket mer än så. Vi är en stor liten stad med ansiktet mot Europa. En plats där människor från hela världen bor och lever sina liv. På svartklubbarna spelas techno från Berlin. På operan sätts föreställningar i världsklass upp. Ute i gallerierna visas konst för en ny tid.
Sinnebilden stämmer helt enkelt inte. Och det är heller inte värdigt Sveriges andra största stad att mala på i hjulspår som kändes nötta redan när ABBA slog igenom. Stockholm, Malmö, Köpenhamn och Berlin låter sig inte definieras utifrån vad de en gång var utan för vad de nu är. Göteborg förtjänar lika bra eller bättre. Därför är jag väldigt stolt och glad över att kunna presentera GP Kulturs storsatsning på krönikörer. Tio av stadens allra vassaste pennor som tar sig an den stora, men viktiga utmaningen att skapa nya bilder av Göteborg.
En brokig palett
Jag säger bilder i plural, för det är, förutom de skribenter ni känner till sen tidigare, en brokig palett:
Som arkitekturskribenten Mark Isitt som med glödande språk river och sliter i stadsbilden. Eller kulturskribenten Mattias Hagbergs precisa tankar om kulturen och politikens samspel. Karin Bryggers djupa förståelse för delar av stadens historia, Johan Wanloos humoristiska skärpa, Linda Spåmans okonventionella blick, Afshin Zalis skrönor från Kortedala, Ina Lundströms drömmar om fulkultur och Kajsa Bergström Feiffs korståg mot uppfostrande tongångar.
Tillsammans kommer de skapa nya bitar till det pågående pusslet som är Göteborg, och dess självbild. Jag hoppas de gör er både glada och arga, ledsna och hoppfulla, irriterade och roade. Och att de får en och annan, djupt försjunken över en ostig lasagne på Restaurang Solrosen, att själva lyfta blicken och se Göteborg för vad staden är nu.
