Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Att ladda elsparkcyklar är ett av många nya jobb inom den s.k "gig-ekonomin".

Björn Werner: Att jobba med gig är inget val

Andreas Bergh skriver på DN Ledare om att journalister svartmålar den framväxande gig-ekonomin. Han menar att jobb är ett individuellt val. Björn Werner tycker inte det synsättet håller: "vissa personer födda i en viss del i samhället under en särskilt lycklig stjärna har det bättre än andra".

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Andreas Bergh på DN Ledare undrar varför så många jobbar med gig-ekonomi om det är så hemskt som journalister säger, exemplifierat med Elina Pahnke som för Sydsvenskan Kultur skrivit kritiskt om att tjäna pengar på att ladda elsparkcyklar. Det är ett individuellt val att göra det jobbet, menar han.

Ja, man kan verkligen fråga sig varför individer gör så mycket dumheter? Varför jobbar så många i fabriker för att sätta ihop hemelektronik åt västvärlden, om det är så hemskt att fabrikerna måste ha självmordsnät för att ingen ska ta livet av sig? Varför skickar föräldrar sina barn för att tjäna pengar till hemmet istället för till skolan? Varför flyr folk över Medelhavet på en desperat jakt efter ett bättre liv? Om det är så hemskt som det sägs?

Svaren kan återfinnas i Andreas Berghs synsätt, för den som vill det. Ett gig är bättre än inget gig. Ett gig leder till fler gig. Att samla in en cykel är bättre än att vara arbetslös. Att jobba i en fabrik är bättre än att gå hungrig. Att fly över ett hav är bättre än att dö. Allt är individuella steg framåt i en hård värld, i en tuff strävan efter framgång.

LÄS MER: Sorry to bother you sprudlar av obrydd energi

Men det finns en större kontext än så. I Boots Rileys ”Sorry to bother you”, som Pahnke såväl som Bergh förhåller sig till, inser den svarte telefonförsäljaren att han plötsligt stiger i rang om han pratar med en vit röst. ”Den ger inga svar för den som vill veta hur det är att vara i en situation där laddning av elcyklar framstår som ett rimligt sätt att dryga ut hushållskassan” skriver Bergh. Det stämmer. Men det stämmer också att filmen, hårt tillskruvat, skildrar en värld som ändå är sann – där vissa personer födda i en viss del i samhället under en särskilt lycklig stjärna har det bättre än andra:

Den som invandrat från ett främmande land får nöja sig med gig för att det inte finns några fasta jobb. I Kina kämpar ingen för din rätt att få arbeta på ett sätt som får dig att vilja leva. Och i vissa hemländer är situationen så krisartad att få val längre finns.