Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Birro vinner på sitt patos

Bok: Marcus Birro skriver som om han bar omkring på en avsågad hagelbössa i jakt på allt som rör sig.
Marcus Birros nya roman, Flyktsoda, kretsar som titeln antyder kring en alkoholist på väg ner, bort och ut ur den samhälleliga gemenskapen. Lukas Destino, en trettiofyraårig medelmåttig skådespelare med rötter i den göteborgska förorten, har som klassresenär straffat ut sig själv från stadens största teater och varvar nu supandet med undermåliga roller på stadens fria teaterscener. Själv är han måttligt intresserad av konstformen, eftersom den sällan eller aldrig berör frågor som han själv är upptagen av. Fisförnäm och högtravande, skriven av oerfarna svartklädda estetungdomar i tjugoårsåldern.
Hans egentliga arbete består i att vänta utanför Bolaget kvart i tio på morgonen, en bit ifrån dem som gått fler varv i den nedåtgående spiralen än han själv (med lika delar öppna ögon och självbedrägeri). Men så får han plötsligt en av de chanser som alltid lurar längre fram på vägen. En regissör verksam i Norrköping kommer ihåg honom från tiden på Stadsteatern, och undrar om han med kort varsel kan hoppa in som ersättare i en pjäs som ska ut på vägarna. Den här gången ska han spela en roll som berör honom på djupet.
Man frestas att dra till med liknelser. För Marcus Birro skriver som om han bar omkring på en avsågad hagelbössa i jakt på allt som rör sig. När han avfyrar sina beskrivningar av fyllots vardag och de anpassades leda träffar därför också en hel del utanför. Sådant som man i recensioner brukar säga borde ha tagits bort eller strukits ner. Men på grund av det patos som genomsyrar boken från första till sista sidan lyckas prosan bära det mesta. Och ju längre ner i självbedrägeriet Lukas rör sig, desto fler omärkliga gränser han korsar, framstår det ibland irrationella i Birros text ("vänta lite nu, sa han inte för några sidor sedan att han inte tyckte om ..." och så vidare) som en gestaltning av alla de lögner och självbedrägerier huvudpersonen sliter med.
Så när boken på de klaustrofobiska sista sidorna lyckas frammana en känsla av att Lukas undergång kommer utifrån (att den är predestinerad, för att anknyta till efternamnet) förlåter man därför gärna författaren det både överflödiga och överflödande bruket av liknelser och metaforer.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.