Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Billgren utmanar sitt alter ego

En omfattande utställning blir det när Ernst Billgren och hans alias Wilhelm von Kröckert visas på Borås konstmuseum. Kajsa Widegren menar att upplägget med en kamp dem emellan känns påklistrat.

Konst

Konst
Ernst Billgren och Wilhelm von Kröckert
Ernst Billgren vs Wilhelm von Kröckert
Borås konstmuseum, pågår till 15 januari 2017 

När Ernst Billgren och hans nya alias Wilhelm von Kröckert ställer ut på Borås konstmuseum är det med en jättelik utställning som upptar två plan och visar verk från en period som spänner över fyra decennier. 

I det övre galleriet är det påtagligt att utställningen strävar efter en särskild stämning: en sådan som det kan råda i ett riktigt tyst konstmuseum. Varje vördnadsbjudande och långsamma steg hörs eka mellan väggarna och målningarna med sina tunga guldramar hänger på rad. På den nedre våningen bryts rumsligheten upp mer av skulpturala inslag, främst de djurscener i mosaik som har blivit ett slags signum för Billgren hos en bredare publik. 

I en intervju säger Ernst Billgren att under studietiden i Göteborg åkte man gärna till Borås konstmuseum för att se bra utställningar. Så jag gissar att detta att inta museirummet är en lockelse. Ett ögonblick öppnar sig de långa historiska perspektiven. Livet är kort, konsten är lång. Eller är det egentligen tvärtom? Att livet är långt och konst kan man göra för att fördriva tiden? För fantasin om att tillhöra den kanoniserade konsthistorien är förstås satt i gungning redan från början. 

I den text som hänger vid gallerientrén är vi vana att få möta en presentation som rör sig på en generell nivå, med hög trovärdighet – en text som ska sätta bilderna i ett konst- eller kulturhistoriskt sammanhang och vägleda besökaren. Men Billgrens text är anekdotisk (vilken bil han körde när han först kom till Göteborg som nyantagen student på Valands konstskola), vag och mystifierande (det antyds att han fick byta både för- och efternamn i femårsåldern), svepande (ligger Borås verkligen på Västkusten?), filosofisk (typ, vad är ”Jaget”) och anspråksfull (liknar utställningen vid ett experiment i partikelacceleratorn i Cern). Det är roligt när det gungar, så varför ”Billgren vs. von Kröckert”, en sådan stel tankefigur.

För upplägget att Ernst Billgren och Wilhelm von Kröckert skulle utkämpa en tvekamp känns påklistrat. De målningar som presenteras som von Kröckerts är en slags utstyrda Jan Lööf-scenerier, där en oändligt detaljrik framställning av en maskinell värld placerar betraktaren i en gudalik position, snett ovanifrån. Här kan vi blicka ner på en komplicerad struktur av människor, byggnader och antydda skeenden och eventuellt konstatera att allt är gott. Eller konstatera att allt är av guld, vilket är den dominerande kulören i dessa målningar. Om det är så att dessa målningar bara kunde göras under en så kallad pseudonym (en snabbt avslöjad sådan) så är det i alla fall inte en process som jag känner att jag behöver bli inblandad i. Det postmoderna lekandet med identiteter, referenser och smakhierarkier kan ibland framställas som en hållning som gör allt lika viktigt eller allt lika oviktigt. Ingen grund, inga allmänna, universella värden finns att luta sig mot. I ett konstnärskap som Billgrens kan det ge oändliga öppningar och möjligheter. 

Just denna utställnings storlek kan också skapa den illusionen: i verk efter verk testas nya sammansättningar av tecken och material och historiska referenser. Själva mångfalden upphäver alla föreställningar om att det skulle finnas något som är viktigare än något annat. Det här blir lite babbligt, som en nonsensramsa som är rolig i början och sen tröttar ut öronen. Men postmodernism kan också förstås som ett ytterst allvarligt projekt: att genom att upphäva alla anspråk på att på förhand veta vad som är rätt och sant, göra plats åt andra samband, sådant som tryckts undan och bort av en dominerande berättelse.

Då kan man stanna till framför ett av de riktigt tidiga verken, från 1988, alltså från just efter att Billgren avslutat sina studier. Det är en tredimensionell konstruktion av bland annat plexiglas och motivet är kanske det enda i utställningen där vi ser människor som utför så kallat traditionellt arbete. Namnet på verket är Guldgruva och visar en scen där två personer befinner sig på den mörka plats en gruva under mark måste vara. Sammanhanget pekar mot grym kolonial exploatering av människor och av naturresurser. 2015 års von Kröckert-målningar fästs vid en konkret och sårig historia. Överflöd kommer någonstans ifrån. Utnyttjandet bygger på att vissa människor måste berövas på sin mänsklighet. Sedda med den berättelsen som bakgrund förändras den distanserade gudspositionen i von Kröckerts guldiga målningar. Upphöjd själv-sentimentalitet, skulle det kunna kallas, över världens bördor. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.