Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sara Abdollahi: Bildning kan inte ägas av en klass

Självklart tar kroppen mer stryk av vissa yrken, man kommer hem efter långa arbetstimmar och är helt slut. Men det betyder inte att arbetarklassen är ointresserad eller okunnig när det gäller konst, litteratur och kultur, skriver Sara Abdollahi.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Då författaren och klassresenären Anneli Jordahl var barn och hennes familj flyttade runt hela Sverige, blev biblioteket den trygga punkten i hennes liv. Vilket ledde till att bildningen kom att bli hennes följeslagare genom livet. Det får mig att tänka på hur arbetarklassen målas upp som en homogen massa som inte läser, som hyser ett bildningsförakt. Självklart tar kroppen mer stryk av vissa yrken, man kommer hem efter långa arbetstimmar och är helt slut. Men det betyder inte att arbetarklassen är ointresserad eller okunnig när det gäller konst, litteratur och kultur. 

Bokaffärerna i Teheran som min pappa tog mig till som barn, väckte mitt intresse för litteraturen. Han kan verkligen inte sägas komma ur någon medelklass. Och när vi flyttade från Iran till Sverige, kom biblioteket att bli en trygg punkt för mig på samma sätt som det blev för Jordahl. Tack vare tunga kassar med böcker från biblioteket och min pappa, fann jag litteraturen och så småningom skrivandet.

Bildningen kan inte ägas av någon klass. Många från arbetarklassen läser mycket. Problemet är snarare, som Jordahl säger, att arbetarklassen knappt ges utrymme inom kulturdebatten, fiktionen eller offentliga samtal. Istället är det stereotypa skildringar av den som tar plats.

Det får mig att tänka på att delar av kulturvänstern som menar att antirasismen är för akademisk, behöver nyansera sin syn. När blev det fult med bildning och fint att skämmas för att man hittat ett språk för att formulera erfarenheter och beskriva världen?

Förutom att det ligger en motsägelse i att jobba med kultur och skrivande, och samtidigt påstå att språket inte skulle vara viktigt, är det också direkt falskt att påstå att ingen makt finns i orden.

Språket kanske inte är viktigt för den som har växt in och upp med det. Som redan från barnsben vet hur den ska uttrycka sig, vet hur den ska röra sig genom världen utan att stoppas när den efterfrågar rättigheter som många tar för givna. Kanske är det då enkelt att använda sitt utrymme på kultursidorna för att med sitt språk formulera anklagelser mot språkets viktighet.

I Anneli Jordahls senaste bok Som hundarna i Lafayette park läser jag om huvudpersonen Jeanette som förlorar sin man på en arbetsplatsolycka. Varje dag letar hon på Arbetsmiljöverkets hemsida efter dödsolyckor som hon för in i sin dödsbok. Hon är mycket intresserad av sin omvärld, lyssnar jämt på radion, läser, bildar sig själv. När dottern en dag ger henne en dokumentär om Black Power- rörelsen, lär hon sig om de likheter som finns mellan svartas liv i USA och arbetarklassens liv i Sverige. Vilka liv räknas frågar hon sig? Och finner beröringspunkter. 

När jag läser boken blir jag övertygad om att de verkliga konfliktlinjerna inte finns mellan dem som rasar på kultursidorna, där ena sidan sägs bestå av kränkta vita män och andra sidan av identitetspolitiska akademiker och antirasister. Historiskt har vänstern haft en vilja att bilda sig. En vilja att sätta sig in i andra människors liv och förstå. Tänk om vi prövade att zooma ut och bort från den egna kroppen, till att zooma in på samhällskroppen.