Bildning är årets tema på Bokmässan, och inom några dagar kommer alla att citera Ellen Key: "Bildning är det som är kvar sedan vi glömt det vi har lärt oss." Ingen dum definition, men kanske lite nött,
Ellen Key var en av de stora folkbildarna i slutet av artonhundratalet. Då föreläste hon på Arbetarinstitutet i Stockholm, och samlade tusentals åhörare. Ofta berättade hon om sina idoler Dante och Goethe, Almqvist och Geijer. En ung arbetarkvinna gav sig till känna: - Det är inte er mat och era kläder vi avundas er, det är alla de andliga njutningar, som stå er så mycket lättare till buds än oss. Detta kom Ellen Key ihåg: "Olikheten i bildningsgrad utgör det djupaste av alla klassmärken".
Ellen Key avskydde tidens pluggskola, som såg elevens huvud som ett kryddskåp fullt av etiketterade burkar. Hon föredrog fri läsning. Med bildning menade hon något mer än utbildning. Hon talade om både förståndets, hjärtats, handens och skönhetssinnets fostran. Och det var sannerligen inte de högutbildade som var mest bildade, tvärtom: - Man stöter på akademiskt bildade män som hånar samtidens största frågor (den sociala frågan) och visar sitt bildningshögmod genom att behandla tjänare och hantverkare som folk av en annan ras. Och hur ofta sover inte deras skönhetssinne i mötet med den nya konsten? Ellen Key suckar tungt. 1925 startade några ivriga feminister och rösträttskämpar Kvinnliga medborgarskolan Fogelstad. Rektor för skolan var Honorine Hermelin. Samtal var grunden för all bildning, menade hon. Att människor av olika samhällsklass, också politiska motståndare, samtalade och lyssnade på varandra var viktigt, menade hon. Det var demokratins essens...
En av pionjärerna bland kursdeltagarna på Fogelstad var författaren Moa Martinson. Hon skriver: "Vid Fogelstad togs nya skikt av min hjärna i bruk. Jag var nervös, för det fanns luckor i mitt vetande, men det fanns brister i de bildades vetande också, vad gällde samhället i stort och anonymt folk – så det jämnade ut sig!". Ellen Key som brann för yttrandefriheten älskade däremot inte tidningar. Felet med pressen är att den avhåller folk från att läsa böcker, ansåg hon: - Pressen underblåser skandaler och skvallerlusta. Högst en halv timme om dagen bör man ägna åt tidningen! Detta med pressen hade hon från Goethe, som inte heller gillade tidningar. De var inte hälsosamma. Detta framgår av en nyutkommen, underbar liten bok av Carl Göran Ekerwald. Om bildning heter den, och där låter han tio dagboksförfattare bilda både sig själva och oss läsare i egen takt.
Ekerwald går ut hårt med Goethe, Ellen Keys idol. Goethes mamma var nyfiken på sonens fästmö, Christiane Vulpius, och undrade: Vilka företräden har fröken Vulpius? Goethe svarade: Hon är bra i sängen! Ekerwald kommenterar: Det är att vara bildad inom ett ytterst viktigt område Mångsysslaren Goethe är ett söndagsbarn. Glad, munter och bortskämd. Road av det mesta, och hårresande receptiv. Han frågar inte efter 10 000-timmarsregeln heller. Så länge skulle han aldrig orka hålla på med en och samma sak. Men cellospel lär han utan möda, liksom hebreiska. Som amatör får han obducera, och hittar genast ett litet ben i käken som ingen anatom har brytt sig om. Han utvecklar en färglära, och kompletterar Linné. Hans nyfikenhet är ett barns, skriver Ekerwald beundrande.
Vid 37 års ålder är Goethe kulturminister i Weimar, och blir utbränd. Han har också gjort en kvinna med barn och rymmer till hemlig ort. Där stannar han i två år, och vill inte komma hem fast hertigen tjatar. Han lovar att "frakta hem sig själv som en helt ny människa... rentvättad och välutrustad" - nybadad och nybildad. Bildningen är framförallt en personlig sak, enligt Goethe. Ingen kan bilda sig bortom sin läggning och smak. Då fäster det inte, helt enkelt. Man kan inte bilda bort sig själv. Dessutom, slår Goethe fast: "Överallt gäller att man endast lär sig av den man älskar".
Alla tiodagboksförfattarna talar om sina "själar", konstaterar Ekerwald. Alla för samtal med själen enligt Jobs uppmaning: Rådslå med Gud. Det är en gammal, beprövad bildningsprocess. De flesta dagboksskrivarna går hårt åt sig själva. Sara Lidman kallar sig en "självförälskad, intrigant apa". Jean Sibelius kvider: "Som en förbannad, föraktad ärelös vanbörding måste jag dras tills förruttnelsen tar aset." Sibelius slåss med sitt alkoholbegär, och det gör även den engelske författaren Evelyn Waugh. Men enligt Ekerwald ville Sibelius verkligen sluta, det ville inte Waugh. Fast man undrar ju. Dagboken noterar: "full...mycket full...redlös...bakfull...full... Jag trivdes, blev mycket full, slogs med Randolph (Churchills son) i tjänstefolkets avdelning." Slutklämmen är magnifik: "Såg mig efteråt i spegeln. Liknade en rödlackerad kinesisk drake. Såg hur jag kommer att se ut när jag dör." En bildningsprocess? Utan tvekan.
I Leo Tolstojs dagbok fängslas Carl-Göran Ekerwald av den ruskiga dialogen mellan herr och fru Tolstoj, där den store författaren är svartsjuk på hustruns pianolärare. Genom sina borrande frågor driver han henne till hysterins brant. - Du är ett monster! skriker hon. Då kramar han om henne ("jag vet att det brukar ha god effekt"). Det här upplägget använder Tolstoj sedan i novellen Kreutzersonaten. Men där sticker den svartsjuke mannen kniven i hustrun. Hon dör, han blir frikänd.
40 000 sidor dagbok skrev Sigrid Kahle, Carl-Göran Ekerwalds älskade väninna på senare år. Även Sigrid var en skoningslös betraktare av sig själv, hon studerar sig själv – "som en insekt". Vad har hon då skrivit om den älskade? Ekerwald tjuvläser lystet i Sigrid Kahles dagbok: "Denna tvillingsjäl...han är lika misslyckad som jag". Älskaren fylls av ömhet. Han ger oss nästa notering: "CG såg gammal ut och litet ovårdad utan slips förstås, i en gammal tweedkavaj. Satt dåligt på stolen – en uttjänt författare med gammalmodiga idéer. Pratade för mycket som en försäljare." Goethe hade nog rätt. Man kan endast lära sig av den man älskar.
