Annie Leibovitz har varit i Kiev och fotograferat Olena Zelenska för amerikanska Vogue. En kraftigt beskuren bild av presidentfrun sittande i palatsets entré iklädd blå slacks, benvit sidenblus samt ballerinaskor kommer att synas på omslaget av oktobernumret.
Men det är originalbilderna i reportaget som är det viktiga, om man på allvar vill föra en seriös diskussion om Leibovitz fotografering – och därmed presentation – av Zelenska. Iscensättningen av bilderna är nämligen helt i linje med de som togs av Magnumfotografen Antione d’Agata vid intervjun med Ukrainas ”first lady” som publicerades i The Guardian (18/6). Redan hans bilder av en uppklädd Olena Zelenska fick håret att resa sig på mina armar, eftersom man hade valt en bildretorik kring kvinnor och mode i krigstider som har tydliga likheter med den som visades upp under andra världskriget. Det är en retorik som kan skrivas in i flera olika diskussioner om kläders betydelse i visuella medier under svåra tider.
Låt oss börja med iscensättningen av Zelenska, som påminner mig om olika typer av dokumentära bilder från andra världskriget som jag såg i utställningen ”Forties fashion and the new look” på Imperial War Museum i London i slutet av 1990-talet. Vid första påseendet chockerades jag då av att den uniformsklädda brittiska ambulansföraren stod och målade läpparna i ambulansgaraget. Sedan förstod jag att det var just den sortens motståndshandlingar som ingav hopp till alla kvinnor som gjorde många och svåra insatser under krigsåren.
Samma grundförutsättning gäller valet att vid bägge fotograferingstillfällen visa upp en stylad och uppklädd Olena Zelenska för omvärlden. I stället för att visa en dokumentär ögonblicksbild av en gömd presidenthustru, orättvist drabbad av krig och därför under stark psykisk press, sprids en positiv bild i form av en snygg, stark och segerviss kvinna med mod i blicken.
Vogue etablerade denna tradition att fortsätta göra modereportage om mode och flärd redan under andra världskriget, trots att modet då skapades i ransoneringens tecken och bestod av enkla, uniformsliknande modeller, i dova färger utan nämnvärda dekorativa inslag. Man visade på samma glamorösa sätt upp den snabba anpassningen av handväskan så att även en gasmask kunde få plats, liksom dokumentära bilder av exempelvis en kvinna som drog en linje utmed benens baksida som skulle se ut som sömmen på ett par obefintliga silkesstrumpor. Budskapet var enkelt: ge inte upp! Kämpa på. Håll ut. Låt oss hålla modet uppe genom att vara så snygga vi kan. Laga och återanvänd. Fortsätt vara mån om ditt utseende. Dra ut i fält och underhåll soldaterna, om du kan sjunga.
Offerkoftor göre sig icke besvär.
Krigstidens modereportage i Vogue gav samtidigt upphov till en ny och ofrånkomligt dokumentär bildestetik som visar på omfattningen av modefotografins visuella tidsbundenhet genom att man använde städernas sönderbombade hus och gatumiljöer som scenografi. Det karga intrycket av omgivningen speglade det dova och oglamorösa modet. Det gäller även bilderna av Olena Zelenska, som förutom samma förmedling av en välklädd kvinna förhåller sig realistiskt till det pågående kriget genom att bilderna har en verklighetstrogen inramning av aktivitet, fara och vaksamhet. De utgör därför en sorts motståndshandling som både går ut på att det vackra – och därmed hoppet och rättfärdigheten – till slut ska segra, men även att kvinnornas styrka och målmedvetenhet spelar en avgörande roll i denna kamp. Att använda krigsmiljöer är ett sätt att låta den materiella skönheten (stylade kvinnor och mode) framstå både som en bildlig antites till krigets grymhet, men även som en retorisk styrkemarkering och övertygelse om seger. Offerkoftor göre sig icke besvär.
Valet av bildestetik vid fotograferingen av den ukrainska presidentfrun är därför inte bara en motståndshandling, utan även en viktig retorisk markör. Jag tänker delvis på barrikaderna av sandsäckar utmed väggarna, men framför allt på de uniformsklädda – även kvinnliga – soldater med maskingevär som omger Zelenska. Presidentfrun om någon kan ju nämligen sägas representera sinnebilden av ett ”Ukraina” som till varje pris kommer att försvaras. Just detta allegoriska budskap förstärks av att hon på bilderna enbart bär plagg från ukrainska klädföretag och återigen på bilderna med sin make, presidenten, iförd samma typ av militärkläder som vi har sett honom i ända sedan kriget började. Tydligare än så kan symbolvärdet av våra klädval i krigstider inte framställas.
LÄS MER:Inte fel att diskutera Ebba Busch vita klänning
LÄS MER:Frun: Kriget har visat världen vem Zelenskyj är
LÄS MER:Världen förändras inte av Brad Pitts kjol
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
