Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Hillary Clinton

Bilden av ett nytt möjligt USA

Bokrecension: I sin bok om Hillary Clinton tecknar Martin Gelin bilden av ett nytt möjligt USA och framkallar ett helt annat kvinnoporträtt än det som vill avfärda henne som en politisk opportunist, skriver Ingrid Bosseldal.

Det är inte bara demokrater som står mot republikaner i det stundande amerikanska presidentvalet. Det är också, påstås det, det politiska etablissemanget (Hillary Clinton) mot två politiska outsiders: Donald Trump och Bernie Sanders. Och med det riskerar innehållet i Hillary Clintons politik att osynliggöras från två håll: Trumps vanvett skapar betydligt klatschigare rubriker än Clintons krav på betald föräldraledighet eller tro på att det går att förändra människors liv genom sakpolitiska reformer. Och Bernie Sanders både mer radikala och mer visionära vänsterpolitik kan också den bidra till att Clintons politik framstår som lite tråkig och framför allt som alldeles för pragmatisk.

En helt annan bild av Hillary Clinton ger den svenska USA-baserade journalisten Martin Gelin i sin nya bok Den längsta kampen. I intervjuer inför bokens utgivning har han berättat att han påbörjade projektet med ett visst mått av skepsis mot Hillary Clinton, men att han under arbetets gång alltmer kommit att respektera och beundra henne. Det märks.

Och det märks på ett bra sätt. För det påminner, inte minst, om de krafter som alltid står redo att trycka tillbaka och ner den som utmanar själva den strukturella makten: som, i Hillary Clintons fall, den som är kvinna och gör anspråk på presidentmakten i ett land som under de 227 år som gått sedan revolutionen 1789 haft fyrtiofyra presidenter: alla män (och dessutom, Barack Obama undantaget, alla vita män). Eftersom det inte är helt rumsrent att öppet avvisa Hillary Clinton för att hon är kvinna, blir det nödvändigt att skapa andra invändningar. En vanligt förekommande sådan är att hon representerar etablissemanget (och gör kampanj med stöd av ”smutsiga pengar”).  En annan att hon är för gammal och att hon, om hon blir vald, skulle bli en av USA:s äldsta presidenter någonsin. Ett argument som hon själv ska ha bemött så här:

”Well, jag skulle bli den yngsta kvinnliga presidenten i USA:s historia”.
I konservativa sammanhang framställs ofta Obamas åtta år vid presidentmakten som lama och bortkastade: Vad har han egentligen lyckats genomföra? Martin Gelin ger också av detta en motbild. Han levandegör ett USA som håller på att radikaliseras, och polariseras. Och där det faktiskt blåser tydliga vänstervindar. Han visar dessutom att identitetspolitik, detta i Sverige (med rätta) alltmer problematiserade synsätt, kan vara en starkt  förändrande kraft i ett land vars lagar fortfarande är djupt konservativa. 

Dessutom påminner han oss om att den amerikanska identitetspolitiken inte är något unikt för den progressiva koalition bestående av etniska minoriteter, kvinnor, HBTQ-personer och unga liberaler som vuxit sig allt starkare det senaste decenniet. Tvärtom samverkar ras, klass och kön lika harmoniskt inom den nyreaktionära högern, men kanske inte som ideologi utan som en sorts ”kulturell stamtillhörighet” – bestående av personer förenade av ”geografi (landsbygd, småstäder, villaförorter), utbildning (praktiskt inriktad, snarare än humaniora) och kulturella preferenser och mediekonsumtion (jakt, sport, vapen, bilar, religiös litteratur)”.

Den längsta kampen är en bok befriad från uppgifter och resonemang om Hillary Clinton som mor, maka och bedragen hustru. Istället beskriver den hennes politiska bakgrund, drivkrafter och visioner. En sån sak som Lewinsky-affären omnämns inte med ett ord, och när Clintons tid som first lady i Vita huset (under maken Bill Clintons två presidentperioder 1993–2001) förs på tal handlar det uteslutande om hennes politiska betydelse och arbete vid sidan av sin make, samtidigt som Gelin synliggör hur hon i den pågående kampanjen ibland missgynnas av att sammankopplas med hans konservativa och högerkantrande 90-talspolitik.

I själva verket, menar Gelin, Hilary Clintons övertygelse alltid varit progressiv, inte minst i frågor som har med barnomsorg, jämställdhet och rättighetsfrågor att göra, men den har också varit pragmatisk. Under presidentvalrörelsen 2008 försökte hon vinna röster på att röra sig mot mitten. Nu, i ett starkt polariserat politiskt läge, där Obamas politik skapat rum för nya frågor, de demokratiska kärnväljarna blivit fler (63 procent av den amerikanska väljarkåren utgörs idag av etniska minoriteter, ogifta kvinnor och unga amerikaner under 30 år) och engagemanget för att göra något åt landets gigantiska ekonomiska klyftor växer, har tiden hunnit i kapp Hillary Clinton och hon har kunnat satsa på frågor som egentligen varit hennes alltsedan hon själv radikaliserades som student vid Wellesley College på 1960-talet.

Martin Gelin skakar om och skapar hopp. Han tecknar bilden av ett nytt möjligt USA och framkallar mot den fonden ett helt annat kvinnoporträtt än det som vill avfärda Hillary Clinton som en politisk opportunist. Hennes presidentkampanj och själva idén om att svarta och kvinnor ska ha samma rättigheter som vita män, anländer, som han skriver i bokens förord, till ett nytt USA och i det landet är det inte bara ”möjligt för en kvinna att bli president, utan även att kandidera på ett feministiskt budskap”.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.