Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"För att nå toppen av Masthuggsberget, och Babys lägenhet, var man antingen tvungen att gå hundra trappsteg inhuggna i en nedklottrad bergvägg rakt upp i en grå himmel" Bild: Petter Trens

"Bibbs och Baby för alltid" – novell av Tone Schunnesson

Tone Schunnesson skriver andra delen i GP:s novellserie om 24 timmar i Göteborg. Hennes text utspelar sig en juninatt i Masthugget och är en romantisk historia om det unga paret Baby och Bibbs och det knullande grannparet i våningen ovanför.

24 timmar Göteborg

För GP Kultur skriver tre svenska författare: Henrik Bromander, Martin Engberg och Tone Schunnesson, varsin novell som alla utspelar sig på en specifik plats i Göteborg under ett dygn. GP:s egna fotografer har sedan fått tolka novellerna i bild.

Grannen och hans gäster var högljudda men att Bibbs släckt i sovrummet och lagt sig i sängen var en charad. Hon somnade aldrig innan Baby kommit hem och därför kändes de berusade ljuden, och den stegrande musiken, som ett välkommet sällskap.

När Baby först flyttade in i lägenheten på Eldaregatan, längst upp på Masthuggsberget, hade han sagt till Bibbs att han var nöjd med läget. För att nå toppen av Masthuggsberget, och Babys lägenhet, var man antingen tvungen att gå hundra trappsteg inhuggna i en nedklottrad bergvägg rakt upp i en grå himmel eller, vilket Baby föredrog, cykla i motvind och regn, helt lodrätt, under 20 minuter. Att vara nöjd med detta ”läge” var, som allt annat i Göteborg, tvärtemot all annan logik och estetik Bibbs tidigare stött på. I Göteborg säger man nämligen att det dåliga är bra och att det bra är dåligt. Bibbs hade varit i Göteborg och besökt Baby många gånger de senaste två åren men kände sig alltjämt främmande inför det här sättet att resonera. Bibbs var från Stockholm och gillade mer traditionellt bra saker som taxiresor och burrata men lyckades så småningom sammankoppla det stoiska och självuppoffrande med Västkustens folkanda.

LÄS MER: Tone Schunnesson: Jane Eyre blir inte mänsklig utan kvinnan på vinden

Först hade Bibbs trott att det var något speciellt för Baby eftersom han höll det här cyklande martyrskapet högt, nästan som om det vore ideologiskt, men snart förstod Bibbs att det var havets arv. Och havet är ett arv alla män i Göteborg bär på, vare sig de satt sin fot i en hamn eller inte. ”För att besöka mig måste man vara verkligt angelägen”, hade Baby svarat när Bibbs frågade varför han ansåg att toppen av det blåsiga berget var ett bra läge när det, helt uppenbart, var förfärligt. Varför det här skulle vara en fördel förstod inte Bibbs, men däremot förstod hon allt arbete som skulle krävas för att övertyga Baby om att hon visst var angelägen. Hade det varit Bibbs lägenhet hade hon varit orolig att ingen skulle komma och besöka henne. Men Baby var inte orolig, han var stolt, och om han nu var orolig dolde han det väl.

Ikväll hade Baby lämnat Bibbs ensam i lägenheten för att han skulle gå ut och dricka öl på någon av alla de barer runt Linné som Bibbs tyckte var en depressiv förvaring av män med olika långt gångna alkoholproblem. Hon vände sig i sängen och koncentrerade sig på ljuden som kom från grannens lägenhet. Nya gäster välkomnades. Klockan var strax efter midnatt. Ända sedan Bibbs först besökte Babys tvåa i trevåningshuset i Masthugget hade hon fantiserat om grannarna i lägenheten bredvid. Grannarna hade varit ett sådant där självklart par som, när hon först tillbringade tid här, knullade högt och länge några gånger om dagen. Med tiden hade sexet börjat ackompanjeras av skrik och bråk, och under våren hade sexet nästan helt bytts ut mot olika sorters smällar från saker som träffade golv, väggar och två gånger hade brandlarmet gått. ”Ditt jävla LUDER,” vrålade mannen en eftermiddag. Det var ett vrål fyllt med en sorg som skrämde Bibbs, som om ordet ”luder” kom från bröstets djupaste brunn. Bibbs undrade vad ludret hade gjort. Bibbs hade aldrig hört ett pip från henne, utom en enda gång när alla i huset (till och med Baby) hade låtit sina fönster stå gapande öppna i flera dagar, då under förra sommaren, när det var oroväckande varmt. En morgon hade vinden tagit grannkvinnans mun och placerat den mitt i sovrummets fönsterbleck, där Bibbs låg och dagdrömde. Hon hade först blivit skrämd och trott att det var någon i rummet, så tydligt hade hon hört röstens spruckna vädjan: ”Varför säger du så?”, och sedan hade Bibbs aldrig hört från henne igen. Förutom när de knullade, då lät kvinnan såhär:

LÄS MER: "Söndag på Sorento" – Novell av Henrik Bromander

“Ah ah AH”, sedan lät hon “A-HH-HHH gga gga ggga” och han lät mer stilla men leende och tillfreds.

Från ljuden att döma, både de lyckliga och de olyckliga, var det två människor som hade ett genuint och brinnande engagemang för varandra. Under våren förändrades även kvinnas knulljud och verkade likt hans ”luder”-vrål stiga ur mörkret, från en plats så övergiven att ingen någonsin besökt den och om man nu hade oturen att besöka den skulle det absolut inte gå att återvända. Bibbs hade aldrig varit självklar i en lägenhet på samma sätt som detta älskande par var självklara i sin. Bibbs gick genom livet med känslan av att vara på besök. Nu var hon i för sig verkligen på besök, lägenheten på Masthuggsberget var utan tvekan Babys och ingen annan än Babys.

Varken Baby eller lägenheten hade någonting emot att Bibbs var där även om Baby tyckte att Bibbs spenderade pengar på ett bortskämt sätt och lägenheten sörjde att den hade blivit ett ofrivilligt väntrum. Bibbs kom nämligen med ett oroligt, kritiskt förhållningssätt till världen som om att allt egentligen var symbol för något annat, och som att det fanns ett annat liv, någon annanstans, och som om det livet hade potential att vara… inte bättre, men mer intressant. Bibbs härledde inte detta till sig själv utan till med vilken oregelbundenhet lägenheten var inredd. Platsen inbjuder inte till längre samtal, hade hon sagt en gång till Baby när han var helt oförberedd och de hade legat och lyssnat på grannparets gräl. Husen på Eldaregatan var låga och även om underredet på byggnaden var av sten var resten av trä och det här gillade inte Bibbs för så var det inte i Stockholm. Dessutom var alla möbler i lägenheten köpta av Babys förra fru, Katarina. Hon var fotograf och varenda vägg var belamrad med hennes verk, till och med i hallen satt det inramade fotografier på de två, gryniga rödgula bilder tagna med en nu daterad digitalkamera. ”Det här är väl inte ett verk”, hade Bibbs sagt, ”det här är en parbild?” Baby kunde inte svara på det, inte för att han inte ville utan för att det är svårt att veta med fotografi ibland. Ovanför sängen hängde ett självporträtt av Katarina, naken, inlindad i fisklina. Det var olyckligt, visst. Men lägenheten var faktiskt inte Bibbs lägenhet.

LÄS MER: Superindividualistiskt manifest för etiska slampor

Hon gillar inte ens Masthugget, tänkte Baby när han med sin blå cykel på axeln tog de sista stegen i stentrappan innan marken blev plan och delade sig i två vägar, en som ledde in i parken där Baby berättat för Bibbs att han sett både kaniner och rådjur. När Baby flyttade in hade han försäkrat Bibbs om att han var nöjd med läget, mest för att han inte ville öppna upp för ett samtal om allt som kunde blivit istället. För Bibbs var livet en oändlig rad med möjligheter och hur man än valde skulle man diskutera allt det som inte valdes, och det här lämnade Baby med en känsla av att hans liv var en rad felaktigt fattade beslut. Bibbs medelklassiga självförtroende störde egentligen inte Baby, men han avskydde att själv bli indragen i hennes grandiosa ambitioner.

Tone Schunnesson

Född 1988 i Malmö, svensk författare och skribent och kritiker på GP Kultur. Nominerades till Borås Tidnings debutantpris för sin sin bok "Tripprapporter" 2017 och har bland annat också skrivit manus till hyllade föreställningen "Jane Eyre" på Folkteatern i Göteborg.

Baby tyckte Masthugget var rörande och han älskade klippbad och han gillade Bellmans. I somras hade de suttit i Slottsskogen och druckit vin, blickat ut över takåsarna och såklart hade Bibbs pekat och frågat vad allting var och såklart hade Baby inte vetat men svarat svävande, så att hon kanske skulle tro att han visst visste men inte var sugen på att prata. Sedan hade de promenerat ner till Azaleadalen och Bibbs hade sagt att Baby skulle bli ett Azaleaträd när han dog. Klockan var nästan ett och Eldaregatan var djupt men ljust blå i juninatten.

Babys granne hade gäster och fönstret stod på vid gavel. Baby kände ett släktskap med grannen. Det var ett nederlagets släktskap. När han sagt det till Bibbs, på skämt mind you, himlade hon med ögonen fastän Baby sagt åt henne att aldrig himla med ögonen. Och fastän Baby hade skämtat fick Bibbs omedelbara reaktion honom att tvivla på om det var roligt. Bibbs lyssnade för noggrant på honom, tyckte Baby, hon frågade alltid varför Baby sa som han sa, vad det än var han sa. Kvinnan i grannparet hade nyligen flyttat ut och Baby hade sett skåpbilen köra iväg nere på gatan. I tretton dagar hade det varit alldeles tyst, och sedan dess festljud flera dagar i veckan, sentimental musik till sent och en myriad av främmande röster. På festljuden hade helger av nya sorters knulljud följt, obekanta stön och teatraliska utrop från kvinnor som lät som om de kom från kranskommunerna. Grannen själv var alltid tyst och när Baby nickade mot honom nere på gården gick det knappt att ana hans förlust. Men Baby, och Bibbs, visste. Inga knulljud gillade Baby lika mycket som grannkvinnans. Han undrade om grannmannen hörde skillnad, och gjorde han inte det önskade Baby tala med honom om detta.

LÄS MER: Everything is love - men till vilket pris?

Önskan överraskade Baby eftersom han själv ofta klagat till Bibbs på hur mycket grannarna lät och flera gånger bett Bibbs att hon skulle vara tystare under sex, för att kunna vara fortsatt oantastlig i sin irritation. När Baby kom närmre sitt sovrumsfönster såg han att Bibbs också lämnat fönstret öppet och ett hugg, fast lyckligare, kändes i magen. Där inne var hon. Baby var trött efter att ha druckit fem öl och burit på cykeln upp för den branta trappan. Det skulle han aldrig erkänna för Bibbs. Men imorgon, tänkte Baby, tar jag ner den där parbilden i hallen. Inatt skulle det vara mörkt i bara någon timme till.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.