På några sidor står korta centrerade rader, på andra sidor fler, men ofta med bara två, tre ord på varje rad. Inte så underligt då att boken blivit 760 sidor lång och väger ett kilo och två hekto. På dessa vita glesa sidor står berättelser om två samiska familjer. Boken heter Ædnan och är skriven av Linnea Axelsson och är hennes andra efter romanen Tvillingsmycket.
LÄS MER:Bortglömd samisk historia blir konst
Ædnan är ett gammalt nordsamiskt ord och betyder landet, marken och jorden och där i samiskt land bland fjäll och renar i ett nattläger vid sjön Gobmejávri vårvintern 1913 börjar boken med födelsen av två söner – den ene kommer att dö i en olycka, den andre tas in på anstalt. Två ord besläktade med Ædnan blir överskrifter när nya berättelser tar vid. Först Ædno som betyder älven, som skulle tämjas av Vattenfall och så till sist Ædni som betyder modern, men som också ger plats åt en dotter och en mormor. Ædnan blir så ett flerstämmigt protesternas epos om hur samisk historia skrevs av den svenska överheten, av politiker, präster, lärare, rasbiologer, industrialister. Men Ædnan är också en skildring av en ung historiskt vetgirig samisk generation, stolt över sitt ursprung, över kolten, över jojken, över mödrarna som gått före.
Berättelserna går – fast i tidsmässig, lätt förvirrande oordning – ända fram till 2016 då Girjans sameby vann domen i Gällivare tingsrätt. Samebyn hade stämt staten om jakt-och fiskerättigheten i samebyns område. Glädje först, fast sen på tre rader: Nu väntar vi/på att staten/överklagar och så skulle det bli. I början av januari i år kom hovrätten med sitt utslag. Ordförande i Girjas är nöjd med att den samiska rätten till land och vatten har stärkts. Men tvisten om jakten och fisket är ännu olöst.
Hade jag inte sett Amanda Kernells film Sameblod skulle nog en del i Linnea Axelssons text, som glider så hjärtskärande vackert över sidorna, gått mig förbi. För Axelsson slösar inte med fakta. Bilderna i Sameblod tydliggör den vrede som finns i Axelssons text från till exempel Karesuando kyrkby vintern 1920. Denna by, 250 km norr om polcirkeln, får ett av bokens starkaste avsnitt. Hon skriver: Svenskens fingrar/i hela min mun/ Kläderna spridda på golvet/ och längre ner Med hårda redskap/ mätte han mig och så beskriver texten hur dessa skriftlärda män, småskrattande och med rynkade näsor, gick igenom henne och hon ser en figur ta form på pappret Jag förstod att en /kortväxt typ/ tog gestalt/på deras papper. /Med kungligt bläck/tecknades/det rasdjuret… Och skammen/slog rot i mig.
LÄS MER: Sameblod svindlande vacker och stark
Ett epos alltså – ingalunda det första, men ovanligt nog och beundransvärt. Främst i de tätnande leden av de som skrivit och skriver samers historia står Nils-Aslak Valkeapää som fick Nordiska Rådets litteraturpris för sitt dikt-och bildverk Solen min far 1991.
Linnea Axelsson drivs av viljan att berätta om de oförrätter som begåtts, men också om allt det som är kärleken till landet, till renskötarlivet, dirigerat av årstidernas växlingar och renhjordarnas förflyttningar. Talande rader berättar också om hur livet förändrades när gruvor öppnades, när Vattenfall kom och fiskevatten försvann. Likt Amanda Kernell öppnar Linnea Axelsson ännu en dörr till ett förflutet som det tigits om alltför länge.
