Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Filmade i Kina. Regissören Bernardo Bertolucci under inspelningen av Den siste Kejsaren i den förbjudna staden i Peking, maj 1987.  Bild: Neal Ulevich
Filmade i Kina. Regissören Bernardo Bertolucci under inspelningen av Den siste Kejsaren i den förbjudna staden i Peking, maj 1987. Bild: Neal Ulevich

Bernardo Bertolucci satte sexualitet och klass i centrum

Bernardo Bertolucci influerade en generation filmskapare med verk som 1900 och Den siste kejsaren. Maria Domellöf-Wik minns den italienska filmens ofta kontroversielle nestor.

Att sammanfatta Bernardo Bertoluccis filmiska gärning är svårt: otvivelaktigt var han en filmikon. Samtidigt en Kulturman i sin tid, som med rätta kritiserats för sina konstnärliga metoder.

Som son till författaren och poeten Attilio Bertolucci startade regissören sin bana som framgångsrik poet, något som märks i hans filmer. Att tolka litterära verk fortsatte också att intressera honom genom den ofta skandalomsusade karriären.

LÄS MER: Filmrevolutionären Bernardo Bertolucci

Sexualiteten stod i centrum. Bertolucci utforskade makt och kön i verk som Fascisten (1970) och Sista tangon i Paris (1972). Båda Oscarsnominerades, och Sista tangon i Paris blev en skandalsuccé, inte minst på grund av ryktet som spreds om att sexscenerna var autentiska. Dramat kretsar kring en amerikansk änkling (Marlon Brando) som inleder en relation med en tonårstjej, spelad av Maria Schneider. Traumat når sitt crescendo när den äldre mannen våldtar 19-åringen, som därefter skjuter honom till döds.

Filmens explicita sexscener skapade juridiska problem för regissören som anklagades för obscenitet och förlorade sitt italienska medborgarskap under fem år. Under #metoo-hösten lyftes Den sista tangon i Paris fram som ett varnande exempel på hur värnlös en ung skådespelerska kan vara under en filminspelning.

Bertolucci utforskade konsekvent även klass och politiska strömningar på ett ingående sätt, med ett personligt tilltal och ett unikt bildspråk. Den storslagna 1900 från 1976 är en personlig favorit. Regissören är här på hemmaplan, i nordöstra Italien, och skildrar inkännande och nervigt kampen mellan fascism och kommunism.

Efter turbulensen runt Den sista tangon i Paris valde regissören annars att vända sig ut i världen i en serie filmer, bland dem Den siste kejsaren inspelad i Kina och Den skyddande himlen efter Paul Bowles roman där ett par reser runt i Nordafrika på 1950-talet, och Lille Buddha som filmades i Nepal och Bhutan.

Som förste, och hittills ende, italienske regissör vann Bertolucci en Oscar för bästa regi, 1988, då Den siste kejsaren tog hem storslam på Oscarsgalan. Totalt nio statyetter regnade över det färgstarka eposet efter Pu Yis självbiografi. Det var den första västerländska filmen om Kina som tillkommit i samarbete med den kinesiska regimen. Samtidigt en film som inte på något sätt hotade diktaturen. Bakom kameran stod i vanlig ordning Bertoluccis kompanjon, den mästerlige filmfotografen Vittorio Storaro.

"Jag känner mig i harmoni med honom. De berättelser han berättar är också mina. Med ljus och skuggor kunde jag teckna de relationer Bernardo beskrev." förklarade Storaro när jag träffade honom i Göteborg.

LÄS MER: Ett möte med Vittorio Storaro

Duon har följts åt sedan 1970, då de omvandlade Alberto Moravias roman Anpasslingen till film. Dramat som fick namnet Fascisten, räknas till Bertoluccis främsta, och ska ha inspirerat såväl Steven Spielberg som Martin Scorsese och Francis Ford Coppola.

Berättelsen där en intellektuell man blir fascist för att kväsa sin egen homosexualitet är påtagligt aktuell än i dag, snart femtio år efter premiären.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.