Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: REPORTAGEBILD

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Berömvärt att lyfta fram Moa Martinson på nytt

Filmen "Aniara" är en underbar omtolkning av Harry Martinsons existentiella diktepos. Men bakom varje stor man står en stor kvinna. En poäng Maj Wechselmann utvecklar i sin feministiska dokumentär "Moa Martinson - Landsmodern".

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När jag stod och köade på biografen Draken inför premiären av "Aniara" siktade jag en välkänd gestalt framför mig i färgglad toppluva: Maj Wechselmann. Nyfiken och ständigt i farten var hon på väg in i salongen för att se vad den unga regissörsduon Pella Kågerman och Hugo Lilja hade åstadkommit för slags film, med utgångspunkt i Harry Martinsons svindlande diktepos från 1956.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Maxad klaustrofobisk filmupplevelse

1949 blev han, som första svenska arbetarförfattare någonsin, invald i Svenska Akademien på stol nummer 15 där poeten Jila Mossaed nu sitter. 1974 fick han Nobelpriset i litteratur, tillsammans med Eyvind Johnson.

Folkkära Moa Martinson, som han levde tillsammans med i mer än tio år och som i dag anses vara en av Sveriges främsta proletärförfattare, prisades däremot inte likvärdigt av Akademien, trots att hennes böcker gjorde succé och nådde ut brett.

1954 skryter till exempel förlaget Folket i Bild på en affisch med "91 000 böcker av Moa Martinson sålda på en vecka". Bokförsäljning på fabriker och arbetsplatser bidrog till hennes stora genomslag.

LÄS MER: Aniara ett rymdepos värdig internationell framgång

I dokumentären "Moa Martinsson – Landsmodern", som blev så populär under Göteborgs filmfestival att extraförställningar fick sättas in, gör den stridbara filmaren och aktivisten Maj Wechselmann ett ambitiöst försök att nyansera bilden av makarna Martinson.

"Det var lite av en chock att upptäcka hur manliga litteraturkritiker har förvrängt sanningen om Moa och hennes make Harry Martinson, den unge man som Moa drog upp ur dyn. Jag hoppas att de nya fakta som filmen drar fram ska väcka diskussion", säger Maj Wechselmann om dokumentären på ABF:s hemsida.

LÄS MER: Så är det att se film i en sarkofag

Efter en kringflackande uppväxt som fosterbarn gick Harry Martinson till sjöss och seglade jorden runt innan en lungsjukdom tvingade honom att gå i land för gott 1927.

Då, när han fattig, sjuk och eländig luffade runt och tiggde, träffade han Moa. Hon hade i samma veva börjat skriva artiklar om situationen för arbetarkvinnorna i feministiska tidningen "Tidevarvet" som Elin Wägner var redaktör för.

Moa och Harry fann varandra, och kom att uppmuntra varandras skrivande under ett äktenskap som var lika kreativt som stormigt.

LÄS MER: En revansch för radikala Mai Zetterling

Moa var fjorton år äldre än Harry, hade levt ett hårt liv i fattigdom och fött fem söner på sex år. Hennes första man tog livet av sig med dynamit. Två av hennes barn drunknade. När hon debuterade med romanen "Kvinnor och äppelträd" var hon 42 år, verksam som journalist och hade just lärt sig skriva maskin. Med humor och socialt patos gav hon under resten av sitt liv röst åt underklassens kvinnor.

Efter #Metoo och skandalerna som skakat Svenska Akademien är det berömvärt att lyfta fram Moa Martinsons författarskap i nytt ljus. Och vem kunde vara mer lämpad att göra det än Maj Wechselmann, vars energi och sociala patos påminner inte så lite om Moas.