Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Berättandet tar plats i skolbänken

I dag är det Världsberättardagen, då människor samlas för att berätta och lyssna till all världens historier, sagor och myter. "Vi skulle inte vara människor om vi inte berättade, säger proffsberättare Ulf Ärnström. Han arbetar med muntligt berättande som pedagogiskt verktyg - något som börjar bli allt vanligare i svenska skolor.
- "Friaren gick till en möbelaffär och frågade: Har du något fint till en vacker dam? Ja, sa möbelhandlaren, och så gick de längst ner i källaren där det stod en trasig gammal stol. Vad ska jag med en ful och trasig stol till, frågade friaren. Men det här är inte vilken stol som helst förstår du, svarade möbelhandlaren. Sätter du dig i den kan du åka precis vart du vill ..."
Sabina Krasniqi verkar inte alls nervös där hon står framför klass 4 G i Gärdsmosseskolan. Utan manus, hon bara berättar historien rakt av ur minnet, om kungen vars dotter skulle gifta sig med den friare som gav henne den finaste gåvan. Fjärdeklassarna sitter som små ljus och lyssnar uppmärksamt.
"Klassen har blivit lugnare"
Sabina går i åttan i Sandeklevsskolan, och i dag är hon här för att tillsammans med två klasskamrater berätta historier för Gärdsmosseeleverna, och sedan få dem att själva återberätta för varandra. Sabinas klass är rutinerad vid det här laget. I flera år har de använt sig av muntligt berättande i skolarbetet, de har varit på Berättarfestival i Ljungby, Kulturhuset i Stockholm och även i Norge för att dela med sig av sina erfarenheter till andra lärare och elever.
- Det är roligt att höra på någon som berättar, då lyssnar man verkligen på vad de säger. Sitter man själv och försöker plugga in en faktatext, så hör man bara sina egna tankar hela tiden, och inget fastnar, säger Sabina Krasniqi.
Innan de började med berättande var Sabina klassens blygaste elev, säger hon själv. Numera har hon inga problem att stå inför främmande människor och berätta en historia utan minsta lilla fusklapp. Dessutom har hela hennes klass blivit mycket lugnare och tystare, tycker hon.
Sabinas lärare Ola Henricsson är själv överraskad hur hans egen attityd till inlärning förändrats under det här projektet. Nu står elevernas egna frågor och motivation i centrum, så var det inte tidigare. Då handlade det i stället om det vanliga: Magistern ställer frågorna, eleverna ska hitta svaren. Statiskt, tråkigt, teflonkunskaper som snabbt bleknar.
- Men genom en personlig berättelse kan man väcka äkta nyfikenhet, locka till att lära sig mer.
Vill dra igång kreativa processer
Som den gången i sexan när de skulle läsa om Japan. Ola Henricsson hade hittat en sann berättelse om den japanska flickan Sadako, som var två år när atombomben föll och som dog i leukemi när hon var tolv. När han var klar hade eleverna massor med frågor.
- De ville veta vad leukemi var, varför man fällde atombomben, hur en kimono ser ut. Genom Sadako fick de en massa kunskap om en viss del av världens historia, konstaterar Ola.
Känslor, avsikter, naturvetenskapliga aspekter - allt möjligt fick plats i berättelsen om Sadako. Ett bevis på att berättande är ett pedagogiskt universalverktyg, det finns egentligen inget bättre sätt att lära ut kunskap än genom att berätta den på ett levande sätt. Det menar proffsberättaren Ulf Ärnström. Han var den som drog igång användandet av muntligt berättande på Sandeklevsskolan.
Psykolog i botten - jo, lyssnande och berättande hör ju faktiskt ihop, påpekar han. Och lägger till: Vi skulle inte vara människor om vi inte berättade. Det muntliga berättandet är medskapande, får människor att känna sig delaktiga, men också börja tänka själva. Det drar igång kreativa processer, utvecklar språkkunskaperna, ger makt över orden.
- Vi har förlorat så mycket av det personliga berättandet i vårt samhälle. Förr fanns det ett behov av berättare som underhöll i vardagen, "Bertil, han visste hur man drog en skröna, han". Jag oroar mig för vad som ska hända när barn i dag inte får sådana förebilder, säger Ulf Ärnström.
Kanske har det med självförtroende att göra, funderar han.
Svenskar har svårt att tala i grupp, tycker det är pinsamt. Man ska ju helst inte breda ut sig alltför mycket, inte ha allt ljus på sig själv. En attityd han stenhårt motarbetar.
- Mitt jobb är att ge unga chansen att få berätta själva, känna sig värdefulla. Framträda med självkänsla. Och alla kan lära sig berätta. Hemligheten är att aldrig memorera själva orden, utan i stället ha själva händelseförloppet klart för sig. Då blir berättelsen som en slags film man spelar upp.
Eleverna samlar sagor från föräldrarna
Ulf Ärnström håller som bäst på att konstruera en kunskapsbank på internet, där lärare och andra intresserade ska kunna söka berättelser på olika teman.
Och berättandet som pedagogiskt instrument börjar sprida sig i skolor runt om i landet. Till exempel genom konceptet Berättarrazzia, där elever utan förvarning får besök av professionella berättare.
Nian Sabir, som är lärare i klass 4 G på Gärdsmosseskolan, är väldigt nyfiken på den narrativa kunskapens möjligheter. Eftersom alla hennes elever har invandrarbakgrund, vet hon hur mycket berättartradition som finns i många av barnens familjer. Något skolan också använt sig av genom att låta barnen fråga sina föräldrar om sagor och berättelser som de sedan översatte till svenska och samlade ihop i en liten bok.
- Det är ju svårt att få barnen riktigt intresserade av vissa ämnen, särskilt historia. Där tänker jag att man kan använda sig av berättandet, säger hon.
Sabina har avslutat sin berättelse för länge sedan, nu går hon runt i klassrummet och lyssnar på eleverna som i olika omgångar återberättar historien om den giftaslystna prinsessan för varandra i smågrupper. Och det som först blev en ganska summarisk sammanfattning av sagan, har under förmiddagen blivit vad den var ämnad till: En detaljerad skröna där berättaren lagt till sitt eget engagemang och sin personliga stil. Bara genom att dela den flera gånger med varandra.
- "Uääh, vad äcklig den är, den stolen. Vad ska jag med den till? Men du, det är faktiskt ingen vanlig stol, sa han i affären..."

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.