Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Flyktingläger på Lesbos. Bilden är tagen i mars 2017. Bild: Thanassis Stavrakis

Gustaf Johansson: Berätta om det som händer nu

Gustaf Johansson svarar Karin Brygger om historiska analogier i dagens debatt om flyktingmottagande.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Karin Bryggers replik på min text tidigare i veckan är full av goda poänger. Hennes läsning av Weylers text som berättelse är särskilt välfunnen. Problemet är bara, vill jag hävda, att Weyler själv gör andra anspråk. Hans text talar som vore den en analys av samtiden som formats av historiska lärdomar, men är det egentligen inte. Den är istället ett slags montagebild, en gestaltande förenkling där två avlägsna ting framträder som ett.

LÄS MER: Dagens flyktingar får inte reduceras till schablonbilder

Att på det viset åkalla historiska situationer för att göra händelser i nuet synliga på ett särskilt vis kan vara ett effektivt sätt att binda ihop olika tider och platser till ett rum där vissa erfarenheter framstår som särskilt vägledande. Samtidigt tror jag att det finns en avgörande skillnad mellan detta och att på allvar använda sig av det förflutna för att finna ut hur rörelsen mot framtiden kan hanteras. Då krävs andra, långt mer arbetsintensiva empiriska undersökningar. Jag tror att vi skulle kunna lära oss mycket genom att på det viset jämföra Evian 1938 och EU:s hantering av migrationsfrågan sommaren 2018, men att göra det i form av en kulturartikel är förmodligen omöjligt.

LÄS MER: Berättelserna ställer oss till svars

Till sist tror jag att Brygger missförstår en sak. Jag menar inte att vi behöver siffror istället för historiska analogier eller berättelser. Min huvudpoäng är snarare att vi behöver berättelser som ställer de samtida flyende i centrum, som låter dem framträda som sig själva och inte i kraft av sin likhet med människor i det förflutna. Inte för att vi inte skulle ha gjort det de senaste åren eller för att vi inte gör det i dag, utan för att vi aldrig får sluta göra det.

När Brygger skriver att vi behöver sätta siffrorna i rörelse och att vi för detta är beroende av berättelser som ställer oss till svars håller jag alltså helt med henne. Jag är bara osäker på om den historiska analogin verkligen är så kraftfull som vi ibland föreställer oss den, och om den verkligen är att föredra framför de berättelser som just nu stiger ur samtiden.