”Bakfull och orakad går jag över torget och speglar mig i det solkiga skyltfönstret på väg mot dagens första intervju”.
Journalisthögskolans dåvarande lärare Åke Edwardson varnade oss för att greppet kunde gå för långt, men ungefär så förklarade han själva idén och grundkonceptet med ”New Journalism”. Alltså det amerikanska påfund från 1960-talet där reportern inte bara rapporterar, utan sätter sig själv i centrum och tar aktiv plats i den djuplodande och helst väldigt omskakande rapporteringen.
Rätt hanterat kan detta berättartekniska grepp vara grymt effektivt, i fel händer kan det lätt halka snett och bli direkt pinsamt. Rätt i det här sammanhanget är skribenter som Tom Wolfe, Norman Mailer och Joan Didion medan den pinsamma falangen bäst representeras av mig själv – och nu även HBO.
LÄS MER:Så vann Hampus Wenklo TV4:s tuffaste program
Som ung lokalreporter i Kisa skulle jag avslöja den stora bondekomplotten kring Sveriges nya EU-stöd. En sådan måste ju finnas, tänkte jag. Det gjorde det inte. Föraktfull och bitter valde jag då att skriva in mig själv i notiser och nyhetsartiklar, alltså där jag som reporter inte alls borde märkas, och höll på i säkert en månad innan nyhetschefen i Linköping bad mig att sluta med det.
Med bekymrade blickar, veckade pannor och no nonsense-attityd pratar de förtroligt med varandra och lägger sitt pussel med närmast militär precision.
Det gjorde hon rätt i. För det var ju inte New Journalism. Det var bara självcentrerat och dumt, ungefär som när journalisterna Martin Johnson och Anton Berg i HBO:s nya true crime-haveri ”Knutby: I blind tro” (premiär 4 april) gör sig själva till dramats huvudpersoner.
Duon intervjuar de flesta aktörer i den numera nedlagda Filadelfia-sekten i Knutby (dock inte dramats centralfigur Åsa ”Kristi brud” Waldau) men det råder ingen tvekan om att det är de båda reportrarna, deras trägna utredningsarbete och skarpa slutledningsförmåga som vi tittare ska bländas av.
LÄS MER:Marvels superhjältar – Disneys verkliga kassako
Med bekymrade blickar, veckade pannor och no nonsense-attityd pratar de förtroligt med varandra och lägger sitt pussel med närmast militär precision. Likt två advokater i en Grishamfilm klistrar de sedan upp passfoton på en glasvägg, bläddrar i tjocka pappersbuntar och ser nya mönster växa fram. Det är inte spännande att titta på, det är bara jobbigt och obekvämt.
Då känns ”Knutby: I blind tro” inte längre som en dokumentär utan som en utdragen Grotesco-sketch
Kanske har de snubblat över oegentligheter i polisens rekonstruktion av församlingsmordet, kanske inte. Ibland är ju en bläckplump bara en bläckplump. Efter nästan sex timmar spelar det ingen roll. Då känns ”Knutby: I blind tro” inte längre som en dokumentär utan som en utdragen Grotesco-sketch – kompletterad med ett särskilt Knutbyavsnitt i duons podcast ”Spår” där de berättar ännu mer utförligt om sin arbetsdag.
LÄS MER:Recension: ”Q: Into the storm” i regi av Cullen Hoback
Tyvärr är detta bara en av flera märkliga, självupptagna dokumentärer. Den i övrigt sevärda ”The Jinx” bjuder på ett gäng omotiverade scener där regissör och filmare ingående planerar sina egna intervjuer. I den säregna dokumentären ”Q: Into the storm” tycks det viktigare för regissören att få synas i bild än att faktiskt skingra dimmorna kring QAnons konspirationsteorier.
Netflixdokumentären ”Crime scene: The vanishing at the Cecil Hotel” väljer däremot en annan väg, nämligen att systematiskt intervjua folk som bara spekulerar i vad som kan ha hänt. En journalistisk arbetsmetod jämförbar med att sätta Harald Treutiger framför en kamera och låta honom spåna kring Estoniakatastrofen därför att han har en båt. Han borde ju veta.
Lyssnar ingen på Åke Edwardson längre?
LÄS MER:”Masked singer” – så dumt att tittarsuccén är given
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
