Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

BELLA STENBERG: Bella Stenberg: Ännu ett sätt att visa makt

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Måste ha en fest att gå på. Måste ha finkläder. Måste ha roligt. När den ena högtiden är över är det dags för nästa, köpruschen följs av rea och jakten på något nytt att klä upp sig i till nyår tar fart.

Att klä upp sig har varit förbjudet i Sverige. I överflödighetsförordningarna som upprättades på 1600-talet fanns lagar om hur befolkningen skulle klä sig – inom sitt stånd. Att klä upp sig innebar precis vad det låter som: att imitera någon som tillhörde ett högre stånd. Att olagligt låtsas att man var någon annan. Att inte genast kunna se vilken social ställning en person hade sågs som ett hot mot samhällsordningen. Pengar var ingen anledning till att sticka upp.

I Maktens män bär rött historiska studier av manlighet, manligt framträdande och kläder undersöker historieprofessorn Kekke Stadin hur mannens yta uttrycker makt och manlighet. Vad nu manlighet egentligen innebär – både den och dess symboler varierar med tid och kultur. För att inte tala om från person till person. Men jag hoppas att Stadin har fel när hon gissar att det som provocerar när det gäller brats och stekare är den metromanlighet (och i förlängningen ökade acceptans av den homosexuella subkulturen) de representerar. Snarare handlar det om en provokation eggad av bortskämdhet och slöseri – ett normbrott mot den svenska lagomheten.

Boken slår snabbt hål på myten (har det ens någonsin varit en myt?) att män inte bryr sig om sitt utseende. Den omsorgsfullt skötta tredagarsstubben är ett slags motsvarighet till kvinnans ”no make up make up”. Det yttre är viktigt – skillnaden är att mannen inte får visa det. Det är inget nytt att vårt sätt att klä oss är en ”meningsskapande akt”, som historikern Philippe Perrot formulerar det. Kläder kan lika gärna exkludera som inkludera i en grupp, inte minst genom de subtila detaljerna som den utomstående inte förstår och uppkomlingen inte lyckas tillägna sig.

När den där festklänningen eller lagom uppseendeväckande slipsen så är inköpt är det dags att handla nyårsskumpan – skål och samma procedur som förra året. Ett mindre subtilt sätt att stila är att spruta champagne omkring sig (vilket etikettexperten Magdalena Ribbing kallar för dumt, respektlöst, omoget och dålig stil). I kapitlet om män med kontroll över bekönade bilar slås Stadin av hur bilarna och körningen erotiseras. För henne har segrarens champagnesprutande ”i ljuset av körupplevelsens lustfyllda sinnlighet” blivit mer begriplig. Det symboliserar inte ett dop, utan flaskan blir ”den symboliska fallos som markerar körupplevelsens slutliga och högsta njutning”. Inte minst är det ännu ett sätt att visa makt och kontroll – och en förlust av kontroll innebär en risk för objektifiering.