Belarus behöver västs hjälp för att bli en demokrati

När kommunistregimerna 1989 föll i Centraleuropa sågs det som den liberala demokratins slutgiltiga seger. Tre decennier senare omvandlas Ungerns och Polen till auktoritära enpartistater. Inför de protester som nu utmanar Aleksandr Lukasjenko i Belarus och den nya framtid som de förhoppningsvis öppnar till finns anledning att dra lärdom av det som har skett.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Ett återkommande misstag i analyserna av ”Östeuropa” är att dra alla länder över en kam. Det är ingen slump att postkoloniala termer lätt kan appliceras på den svepande syn som sedan andra världskriget – minst – varit rådande kring en region som sträcker sig från Prag till Minsk.

Det är en påminnelse som är lika mycket brasklapp till den här analysen, som det faktiskt är förklaring till det tilltagande ressentiment vi ser i Budapest, Warszawa eller Prag. Det är inte cynism som gör att mitt lyckliga kroppsminne från Václavplatsen 1989 inför tv-bilderna från Minsk slår över i en varningsklocka: demokrati byggs inte på eufori och slappa tankar om ”historiens slut”. Pusten som drogs 1990 misstog Kalla krigets upplösning för den sista skruven i demokratibygget.

ANNONS

I Anne Applebaums färska bok ”The Twilight of democracy” har den ungerska historikern och Orbán-intellektuella Mária Schmidt i alla fall gjort den postkoloniala läxan när hon snäser av Applebaum med en hätsk analys av hur filantropen George Soros, Barack Obama och västdiplomater i allmänhet ”ser ner på oss i kolonierna”.

Sådana reaktioner brukar den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev förtjust infoga i analyser av hur de forna kommunistländerna minsann reagerar mot att de tvingades ”imitera” väst för mycket – och att detta förklarar populismen (”Ljuset som försvann” GP 11/11/19).

I en rätt ogin recension sågade Krastev nyligen Applebaums personliga och initierade bok – något som signalerar en växande klyfta i synen på den bästa vägen i kampen mot den europeiska populismen. Krastev tycks i hög utsträckning svälja denna som folkligt missnöje. (Foreign policy 15/8). Men han har också en poäng i att den moraliska legitimitet och antikommunism som Applebaum och andra ”89or” – de som kämpade mot kommunismen och ser Berlinmurens fall som sitt Woodstock – symboliserar inte räcker om man ska förstå och bekämpa dagens tillstånd.

Det sista någon vill ha är en ukrainsk utveckling

Vad har då detta med Minsk att göra? Först och främst: skillnaderna mellan det Belarus som 2020 skakas av demonstranter och det Prag som befriade sig 1989 ligger – för att göra en annan postkolonial analys – inte så lite i hjärtat av imperiet. Kreml var efter år av glasnost och perestrojka svagt. Relationen till de centraleuropeiska nationerna var heller aldrig lika stark som till ett broderfolk med ryska som dominerande språk (även om det 1968 kunde motivera militär invasion). Det vill säga: även om man lyckas forma ett nytt demokratiskt styre i Minsk måste det blidka Putin. Det sista någon vill ha är en ukrainsk utveckling.

ANNONS

Det här är sannolikt en av förklaringarna till att vi så frekvent nu hör att en demokratisk utveckling i Belarus varken ska blicka mot öst eller väst. Det perspektivet har förstås djupa rötter (tänk den tjeckiska ”socialismen med mänskligt ansikte”) och var inslag i samtliga dissidentrörelser som redan på 1970-talet även kritiserade USA. Nu har detta blivit chic igen. Den liberala demokratin svajar ju även i London och Washington. Pandemin får gränsen mellan det auktoritära och det demokratiska att luckras upp på andra håll. Intellektuella som Krastev formulerar – med udd mot Bryssel – fluffiga fraser om hur ”liberalismen behöver vara pluralistisk med nationell särart”. En i grunden EU-skeptisk vänster gnuggar händerna om hörnet.

Men den som vill dra seriös lärdom av sammetsrevolutionerna – som var diplomatiska överlämningar mellan opposition och slitna kommunistledare som i jämförelse med envåldshärskaren Lukasjenko ter sig rätt beskedliga – måste lära sig att acceptera gråskalor och svälja att ingen tredje väg existerar realpolitiskt.

Gråskalor eftersom man inte kan bygga nya demokratier på en svart-vit mytbildning om offer och förövare. Efter 40 år av kommunistisk diktatur har det varit en stor utmaning i Centraleuropa. Den möjligen oklanderliga moralen hade enbart ett fåtal dissidenter i behåll. Och de kan ju likt Viktor Orbán en dag välja att pantsätta den fel.

ANNONS

Pratet om att välja bort ”både väst och öst” är en tom pose: visst finns mycket att diskutera kring valutafonders agerande direkt efter 1990. Om behovet av stöd åt de svagaste, som utsatta minoriteter. Eller hur forna kommunistländer blivit monteringshallar åt västeuropeiska företag.

Bryssel behövs

Men de grövsta misstagen och de permanenta skadorna på ländernas institutioner och sociala skyddsnät gjordes inte när de ”imiterade” utan när de skulle visa att de kunde bäst själva. Stölderna, korruptionen och oligarkutvecklingen – liksom den uppflammande rasismen – började där och då. Det missnöje som först bar fram Viktor Orbán var legitimt. Idag är det Orbán som skapat en kleptokrati. Mária Schmidt och kretsen har – apropå imitation – lärt sig att använda samma högerkonspiratoriska språk som Breitbart och andra ytterhögerkanaler spyr ut i väst.

Det ligger ingen skam i att erkänna att länder som inte har demokratisk tradition i mannaminne har svårt att utan hjälp bygga sådan infrastruktur – särskilt om andra intressen trycker på i öst. Långvarig diktatur innebär att vara van att leva med ett enda narrativ. Demokrati är en utmaning, ett myller av röster. Det är också en av orsakerna till att den populistiska reaktionen i Centraleuropa går hand i hand med myten om den homogena nationen och använder Bryssel som fienden. Det ska tilläggas att särskilt människorättskämpar förstod vikten av EU som garant för pluralism och rättigheter – ett av Václav Havels sista öppna brev gick till oppositionen i Belarus med hopp om att landet skulle bli en fri EU-nation

ANNONS

Bryssel har självfallet sina brister. Men ironiskt nog – givet fräs och fraser om kolonialism och imitation – är det EU som har gett pengar till de mer utsatta regioner som i allt väsentligt är del i ”nationell särart”. Liksom Bryssel är den bankomat som de nya eliterna har lärt sig att stjäla ur, och som betalar deras propaganda.

Västliga institutioner har således ett styvt jobb: att sätta stopp för de auktoritära fasonerna i EU-länder är en prioritet också för att uppmuntra oppositionen i Belarus åt rätt håll. För där – om utvecklingen nu går mot det bästa – väntar arbetet med att bygga demokrati som ska hålla längre än ett par år. Ett arbete som behöver vår hjälp.

Läs mer av Hynek Pallas:

LÄS MER:Sverige borde hålla en ny konferens mot kolonialism

LÄS MER:”Aktivister” på universitetet är inte problemet

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS