Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det produceras dagligen stora mängder nyheter. Kanske för många? Bild: Helena Landstedt/TT
Det produceras dagligen stora mängder nyheter. Kanske för många? Bild: Helena Landstedt/TT

Emanuel Karlsten: Behövs verkligen tusentals nyheter i veckan?

Myndigheternas tips om att läsa mindre nyheter borde var en tankeställare för medier.
Det menar Emanuel Karlsten.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Dagligen slavar miljoner svenskar framför papperstidningar och nyhetssajter. Det är dags att ta tidningsbladet från mun och ställa frågan: Hur hälsosamt är det egentligen? Det ändlösa scrollandet på tidningarnas hemsidor, eller läsandet i alla dessa tidningar som påstår att de publicerar den viktigaste journalistiken. Mår vi bra av att varje dag bara få en liten bit information kring en pågående händelse? Som tvingar oss att komma åter och åter, men kanske aldrig få en färdig bild.

Jag fattar att det låter som ett skämt, inte minst eftersom problemet lyfts i en tidning, men frågan aktualiserades förra veckan efter att våra myndigheter rekommenderade allmänheten att begränsa just nyhetsintaget. Det var Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) – som har ett särskilt uppdrag att hjälpa samhället under kristider – som via sajten Krisinformation gick ut med fem råd för att må bättre under pandemin. Bland råd om att “skapa rutiner” och “prata med någon” fanns ett som provocerade: “Begränsa tiden du läser nyheter”.

Direkt kom kritik. “Är det här ett skämtkonto” skrev någon. Branschorganisationen Tidningsutgivarna bad myndigheten “omvärdera” och DN:s chefredaktör ifrågasatte om myndighet verkligen kan gå ut med ett sådant krisråd: “Om nyheter ”oroar” så är det för att verkligheten är oroande“.

Men MSB är inte ensamma om rådet, Världshälsoorganisationen rekommenderar samma sak. I april skrev de bokstavligen: “Försök att inte läsa för mycket nyheter om det gör dig orolig”.

Gör våra publiceringar verkligen våra läsare en tjänst?

Den schweiziska författaren har Rolf Dobelli har gjort detta till en livshållning i sin bok “Stop reading the news”. Dobelli växte upp på 70-talet då nyheter via tidning, radio och tv samlade hela familjen. Dobellis familj konsumerade allt, men var det inte konstigt att tidningen var lika tjock – varje dag? Eller att programmen var lika långa oavsett om dagen som passerat var händelserik eller ej. Dobelli växte upp, internet kom och snart hade han satt upp nyhetsflöden som gjorde honom konstant upptagen. Det var en berusande känsla, en jakt efter att alltid veta det senaste, alltid följa flödet. Det blev drog, hans alkohol. Eller värre. Alkohol behövde köpas in och beroendet smusslas med, men små nyhetsfragment var gratis och socialt uppmuntrat. Alla älskar informationssuparen, den som vet det senaste.

Men det kom med ett pris. Det krävde enormt mycket tid och skapade stress i att det kanske fanns något mer han inte visste. Och blev han egentligen smartare? Hade världen blivit tydligare, tog han bättre beslut av att konstant befinna sig ett flöde av fragmenterad information, små pusselbitar som sällan blev lagda till ett färdigt pussel.

Dobelli gjorde en extrem åtgärd: Han slutade läsa nyheter helt. Han sa upp alla prenumerationer, satte aldrig på radio eller tv. Han var rädd att han hade tappat möjligheten att läsa längre, sammanhängande texter och upplevde att åtgärden gjorde hans liv bättre. Hans budskap till omvärlden är nu inte att alla måste följa hans exempel, men att fundera: Mår vi verkligen bra i detta konstanta flöde av bitar av information?

Frågan är existentiell för oss medier. Vi lever ju av det här beroendet. Samtidigt är en välmående demokrati beroende av journalister som ständigt håller makten i schack. Gör våra publiceringar verkligen våra läsare en tjänst?

Det är lustigt, i en tid där vi traditionella medier har så lätt att måla upp nya medieplattformar som boven för samhällets stress ställer vi sällan frågor kring vad vi själva bidrar med. Kvällstidningarna och SVT publicerar nästan tusen artiklar var, varje vecka. GP och DN ungefär 400 i veckan. Är det rimligt att det varje vecka ska finnas lika mycket artiklar, att vi låtsas att det just idag finns lika många saker som är lika läsvärda som igår?

På ett sätt har affärsmodellen – den annonsdrivna – tvingat oss hit. Medier har givit allmänheten och annonsörer ett löfte om att varje dag vara så relevanta att tillräckligt många hundra tusen ska besöka oss, så att annonser syns och pengar rullar in. Pengar är viktigt, men inte viktigare än relationen till läsaren. Och journalistiken blir knappast bättre av det konstanta flödet. Journalister tvingas skriva saker för att fylla ut, paketera det oviktiga som viktigt. Och när vi inte kan ge hela bilden, publicerar vi ändå det vi har, för snart kommer en ny deadline. En del i en följetong som ibland aldrig tar slut eller ger insikt.

Under pandemins gång har jag själv så många gånger känt att jag vill strunta i det här. Stänga av mobilen, inte läsa en enda pushnotis om hur många som dött eller vad Folkhälsomyndigheten sagt. Det är till dem – till oss! – myndighetsråden riktar sig. Som inte orkar läsa allt, för det får oss att må dåligt.

Indirekt är det också en påminnelse för medier. Vad gör vi för att skapa innehåll som gör folk smartare, mer upplysta och trygga – istället för stressade.

Läs mer av Emanuel Karlsten:

LÄS MER: Ni har fel – därför är sms:et bra

LÄS MER: Det här tar vi med oss – från det usla året 2020

LÄS MER: Därför kommer Trump aldrig lyckas starta en egen plattform

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.