Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Befriande att Twitter tappat all legitimitet

Den tiden folk använde Twitter för att bygga sitt “personliga varumärke” är sedan länge över, skriver Johan Wanloo i sin veckokrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Söndag. Semestern är slut. Vi lämnar ön och återvänder till stan. Hej då hav och himmel. Hej BluRay-samling, Tv-spel och obegränsat med internet. Det tar inte många minuter innan jag blir alldeles yr av överflödet i city. Om jag följt alla mina impulser den här kvällen hade jag spelat tv-spel samtidigt som jag kollat film på ipaden med en hämtpizzaslajs i käften på en uteservering.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Måndag. Bestämmer mig för att städa mitt kontor på sju kvadrat. Jag köper en rulle plastsäckar och tänker att jag kanske kommer fylla två med skräp. Det får ju inte plats så mycket på sju kvadrat, eller hur? Det blir sex fyllda säckar till slut. Jag slänger kvitton från 90-talet. Jag slänger en hel låda med illaluktande sladdar som hör ihop med teknik som inte existerar längre. Jag slänger böcker med bilder på olika vapen som kunde vara bra att ha innan Googles bildsök uppfanns. Jag hittar den tomma schampoflaska i form av RoboCop jag sparat sen slutet på 80-talet. Den behåller jag ett tag till.

Tisdag. Jag blev tonårsförälder nyss. Är det fortfarande en grej att bli imponerad av att nån är jättefull som det var när jag var mellan 16 och 25? Jag kommer ihåg hur min kompis Ingemar kunde säga “han var så jävla packad” med samma beundran i rösten som för nån som kommit på ett botemedel mot cancer.

Onsdag. Det är så befriande att Twitter tappat all legitimitet. Jag har hållit på sen 2009 och sett det gå från ett forum för livlig diskussion till ett hatiskt träsk till ett döende socialt medium med noll relevans. Den tiden folk använde Twitter för att bygga sitt “personliga varumärke” är sedan länge över. Det är jätteskönt att kunna häva ur sig precis vad som helst utan att någon bryr sig. Förr bevakade folk varandra som hökar. Man fick vara väldigt försiktig bara man använde det stilistiska greppet liknelser. Skrev man att nån var “helt koko” kunde man ge sig fan på att hundra fågelskådare “kräktes i munnen” eller “hulkgrät” eller vad man nu skrev för att visa att man var väldigt, väldigt upprörd.  

Torsdag. Jag sitter och glor. Min fru undrar vad jag tänker på. Inget speciellt svarar jag. I själva verket tänker jag på hur synd det är om Yngwie Malmsteen. Här ska man bli en asfräck rockgud och så får man ett namn som en dragspelare i ett folkdanslag. Det är vad jag tänker på medan världen brinner, isarna smälter och Kim Jong-Il viftar med fingrarna ovanför avtryckarknappen. Och det kan man ju inte säga högt.

Fredag. Jag känner mig smal idag. Då blir det en bakelse till kaffet.

Lördag. Tillbaka på ön. Sommaren har inte gett upp än men det är bara en tidsfråga. Mörka moln väller fram från havet som invaderande rymdskepp i en dystopisk science fiction-film. Vinden driver vågorna mot klipporna med ett evigt dån. Det här är naturens hårdrock. Jag kliver upp på det högsta berg jag kan hitta och njuter.