Kultursidorna har aldrig skrivit så mycket om sport som just nu. DN recenserar böcker om fotboll i parti och minut. Johan Croneman skriver om sport både i kultur- och sportdelarna av tidningen. Expressens kultursida har en egen stadigt återkommande fotbollsexpert.
Jag trodde att tidningarnas uppdelning mellan sport och kultur hade ett mycket enkelt och lättförståeligt syfte. Så den som inte bryr sig om kultur kunde hoppa direkt till sporten. Och, inte att förglömma, tvärtom. Jag har inte ens vågat titta på hur det ser ut på ledarplats nuförtiden. Vill vi verkligen att det ska vara sport på alla sidor? Vart ska jag ta vägen då? Är jag, som fullkomligt ointresserad av sport, inte tillräckligt utanför redan?
Förstår ni hur obegriplig tillvaron kan te sig om man aldrig lärt sig gilla till exempel fotboll?
Jag har gjort genuina försök att förstå. Otaliga gånger har jag satt mig ner framför en fotbollsmatch på tv och genom ren sammanbiten viljestyrka tvingat mig själv att bry mig om vad som händer. Men det går bara inte. Efter 20 minuter börjar tankarna fladdra iväg. Oftast på hur sanslöst tråkigt jag har.
LÄS MER:Nej MUF, alla hånglade inte i gymnasiet
Det går en rak linje från mitt personliga kulturintresse till mitt ointresse för sport. När man hörde de där karakteristiska publikljuden, som fick tristessen att kännas som ett slag i magen, från vår enda tv med bara två kanaler visste man att nu ska pappa kolla på sport hela eftermiddagen och det är ingen idé att protestera. Så jag började rota i bokhyllan eller min hög med serietidningar i stället.
Kulturen var en plats där jag kunde få vara ifred från sporten.
Visst, machoförfattare har alltid koketterat med sitt sportintresse. Från Ernest Hemingway som kollade på tjurfäktning till Ernst Brunner som poserade i bar överkropp med boxningshandskarna på. Finns det någon Björn Ranelid älskar mer än sig själv så är det Zlatan. Kanske är det jag som är fördomsfull men jag kan jag inte låta bli att tro att det mest handlar om en undergiven önskan om att få hänga med de tuffa på skolgården.
Grabbar, om jag säger att jag också älskar sport fast jag helst läser poesi och lyssnar på klassisk musik stoppar ni väl inte mitt huvud i toan på rasten?
Grabbar, om jag säger att jag också älskar sport fast jag helst läser poesi och lyssnar på klassisk musik stoppar ni väl inte mitt huvud i toan på rasten? Schysta då? Heja Blåvitt och Gais! Va sa jag något fel gblrb.
Jag är inte dummare än att jag redan nu vet redan nu exakt hur kritiken mot den här texten kommer se ut. Någonting om att jag är okunnig, inget förstår och om hur kulturbegreppet hela tiden förändras. Tro mig, jag vet att det är mig det är fel på. Men fatta, sportälskare, att det här är din värld. Blir du arg av att läsa det här borde du kanske inse att det beror på att du är ovan vid att bli ifrågasatt. Att samhället genomsyras av dina normer till den milda grad att bara själva tanken på att någon skulle våga uttrycka att de inte förstår grejen med sport är helt befängd. Du vann för länge sedan. Detta skrivs ur underläge.
Räcker det inte med att ni har fri lejd att dra fram i horder över exakt hela staden, huliganbröla och göra kaffeved av uteserveringar samtidigt som polisen handfallet drar sig i underläppen och makthavare med skygglappar gaggar om ”folkfest?” Måste ni skriva om ”det gröna fältets schack” på utrymmen tidigare vikta för recensioner av dansföreställningar och djupdykningar i bråk mellan experimentella ljudkonstnärer också?
Det minsta en klenarmad och smalnackad vekling med huvudet fullt av biblioteksdamm som jag kan begära att kultursidorna är och förblir en sportfri oas.
Läs fler texter av Johan Wanloo:
LÄS MER:Småbarnsföräldrar förstår sig inte på konst
LÄS MER:Vi är vana vid att stockholmare skiter i oss
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
