Roland Barthes (1915-1980) var under tjugofem år en fransk intellektuell stjärna – särdeles inflytelserik som språkforskare och essäförfattare. Elegant och briljant. Han var också en närmast tvångsmässig skrivare som förvandlade sig från bok till bok genom att skapa nya, oförmodade ordningar – som vanligt på tvären med schablonerna.
LÄS MER: GP:s kritiker läser Kärlekens samtal av Roland Barthes
Ingen kulturell materia blev honom främmande – Proust, fadda reklamfantasier, Schumann, mode, Tour de France, dumheter, Balzac, Eiffeltornet, Japan, kärlekens språkbruk. Kulturen var en stor skog av mytologier att skärskåda – med ett flertydigt leende.
Barthes belysningar blev så alltmer till en personlig litteratur samtidigt som denna personlighet starkt satte sin prägel på den intellektuella tidsandan. Den paradoxala konsekvensen är att några av hans 60- och 70-talsböcker idag känns som påfallande tidstypiska. Typiska för Barthes.
Han skrev mer sällan i långa utredande lopp utan älskade de kortare nedslagen och fragmenten som sedan ordnades på ett längre och listigt vis.
Till mina favoriter hör hans sista bok - Det ljusa rummet från 1980. Det är en meditation om fotografins egenart där fotografiet påminner oss om vår egen fysiska ändlighet. Boken har ett centrum – ett fotografi av mamman Henriette som avled 1977.
Moderns död förändrar allt
Bandet mellan mor och son var oerhört starkt och efter hennes död gick Barthes in i en sorgeprocess som slutar med hans egen sannolikt självförvållade död i mars 1980.
All världens sensualism hade blivit till färgförlust. Som den tvångsmässige skrivaren noterade han denna tid i sin dagbok. 1987 kom Incidents ut. Där rör han sig hemlöst mellan Café de Flore, Collège de France och gigolos på Rue de Rennes. Det är en postumt sammansatt och i mina ögon sorglig bok.
2009 kom den egentliga sorgedagboken ut i Journal de deuil som nu finns på svenska i Kristoffer Leandoers översättning – Sorgedagbok. Den korta prosan har nu blivit till glesa notationer på två eller tio eller något fler rader. Små knivsnitt med pennan.
Barthes gör viss särskillnad mellan "deuil" som sorg och "chagrin" som själva sorgearbetet. Den intellektuelle celebriteten är drygt 60 år men förvandlas här till en hudlös sexåring som inte kan kontrollera den gråt som plötsligt bryter fram som djupaste känslosamhet.
LÄS MER: GP:s kritiker läser Mytologier av Roland Barthes
Barthes – som avskydde all hysteri – ser hur livet förlorat sin moderliga bas. Han som hyllas stort av stora vänkretsar bebor nu sin sorg som inne i en liten sten. Det mörka rummet. Sörjandet är alls inte någon "process" utan plötslig orörlighet, uttryckslöshet. All sonens verbala briljans känns förflyktigad när "mam." försvunnit. Fast ändå inte riktigt så illa!
Vad är läsupplevelsen? Den är tunnväggig, ibland kryptisk, oftast spasmodisk, men väl att märka var Barthes en strikt ordningsmänniska som införde varje dagboksblad i sitt stora arkiv där allt hamnade på små noggranna sidor. Kort på kort. Ensam blir Sorgedagboken lite som ett noga linjerat tomrum. Boken får med ens sin resonans när den läses parallellt med Det ljusa rummet.
