Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bart Moeyaert. Bild: Rolf Vennenbernd/picture-alliance/dpa/AP Images

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Bart Moeyaert ställer frågan om vad barnlitteratur är på sin spets

Stina Nylén skriver om årets Alma-pristagare Bart Moeyaert.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har aldrig hört till dem som gnällt över att Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset i litteratur, eller för den delen till dem som medan hon levde tjatade om att hon borde få det. Att Lindgrens författarskap har haft en oerhörd betydelse och skänkt omätbar glädje kan, men behöver inte vara, synonymt med litterär tyngd, kvalitet och konstnärskap. Och barn- och vuxenlitteratur behöver inte bedömas tillsammans; jag kan inte se någon som helst vinst med det.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Recension: Böcker för barn och unga i april

Däremot är det förstås alldeles strålande att ALMA-priset inrättades 2003 och sedan fått en allt starkare ställning, medan åren gått. (Fast man kan undra varför kungen, ehuru kanske inte så litterärt bevandrad, inte delar ut även detta pris, om vi nu ska ha en sagoaktig glans över det hela; kronprinsessan Victoria är näst bäst, typ, så att vi fattar att barnlitteratur inte har samma betydelse och tyngd. De kanske ska byta plats framöver?).

Jag tyckte nog att juryn var lite mesig premiäråret när de lät Christine Nöstlinger och Maurice Sendak dela priset. Nöstlinger, som dog i juni förra året, var en underbar författare, en av de stora barnboksförfattarna, men redan världskänd och tämligen prisad från olika håll – och så Sendak, även han känd och välbehängd med priser för såväl egna bilderböcker som illustratör åt andra. Det var inte läge för något lagom ironiskt ”äntligen!” då, inte.

Man kan undra varför kungen, ehuru kanske inte så litterärt bevandrad, inte delar ut även detta pris, om vi nu ska ha en sagoaktig glans över det hela; kronprinsessan Victoria är näst bäst, typ

Men efter det har priset många gånger tilldelats åtminstone för svenska läsekretsar tämligen okända författarskap, till exempel förra årets djärva val Jacqueline Woodson. Och så då i år, Bart Moeyaert, den flamländske författaren vars författarskap spänner över en väldig bredd – han har skrivit såväl bilderböcker och romaner som poesi, essäer och tv-manus.

På måndag avslutas den pågående ALMA-veckan med själva prisutdelningen. Förutom pristagarföreläsningen i Stockholm i tisdags håller Moeyaert i dag en offentlig föreläsning i Vimmerby, väl värd att ta sig till om man är i krokarna. För Bart Moeyaert hjälper sannerligen till att ställa frågan om vad barnlitteratur är på sin spets, inte bara genom sin brokiga produktion utan genom sin märkliga, vemodiga och innerliga stil.

LÄS MER: När kommer ett "Hungerspelen" för klimatfrågan?

Ibland känns hyllade barnböcker som krystat förklädda vuxenböcker. Allvaret klibbar tungt över sidorna liksom för sakens skull. Men Moeyaert hamnar inte i det träsket; inte när jag utgår från de enda böcker som finns översatta hittills, bilderboken "Afrika bakom staketet" (som Anna Höglund illustrerat) och romanen "Kärleken vi inte förstår". Böckerna saknar verkligen inte allvar, eller tyngd, eller mörker. Här finns stråk av övergrepp, rasism, övergivenhet, hemlängtan, besvikelse. De där stråken flyter som rök, ibland explicita, ibland svårfångade, och kanske heller inte alltid ämnade att fångas. Det är det som är botten och grunden i den finaste barnlitteraturen; den vänder sig till sin läsare där läsaren är och erbjuder en del till någon, en annan del till en annan. Oavsett ålder. Jag tror att Moeyaert är just en sådan författare som klarar detta.