Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

TILLTRÄDE TILL UNDERJORDEN. Att flytta berättelsen in i vår tids flyktingkatastrofer hade lätt kunnat bli övertydligt, men det sker något avgörande i mötet mellan Orfeus och färjkarlen som inte viker en tum från sina bevakande principer. Bild: Foto: Jocke Wester

Barockopera med absolut gehör för samtiden

I Göteborg Baroques version av Monteverdis 1600-talsopera Orfeo förvandlas gränsövergången till de dödas rike till vår tids flyktingkatastrofer. Magnus Haglund imponeras av en föreställning som ger operakonsten nytt liv.

OPERA

Röda Sten: Orfeo av Claudio Monteverdi

Regi: Per T Buhre

Scenografi: Beate Persdotter Løken

Musikalisk ledning: Magnus Kjellson

Solister: Leif Aruhn-Solén, Ann-Christin Wesser Ingels, Thomas Volle, Amanda Flodin, Daniel Carlsson, Steffen Bruun Rørvig, Elin Skorup, Paul Max Tipton, Jorge Navarro Colorado, Ann Kjellson, Minna Nyberg, Arvid Eriksson

Det orfiska momentet är en viktig princip inom operakonsten. Det handlar om en uttryckszon där sången talar direkt, genom sekler och över generationsgränser, förbi de samhälleliga koderna, rätt in i den levande människan.

Det var detta som var Claudio Monteverdis reform när han för drygt 400 år sedan uppfann operan. I hans första mästerverk Orfeo från 1607 iscensätts sången som direktverkande instrument. Intensiteten i tilltalet leder till känslor av befrielse. Musiken hör ihop med det vibrerande nuet.

När den tidstrogna ensemblen Göteborg Baroque tar sig an Orfeusdramat på Röda Sten i Göteborg är det just det som sker. Här står den konstnärliga kärnfullheten och klangrikedomen i fokus. Rätt på det musikaliska innehållet, utan några skenmanövrar, men med en enastående gestaltning av det mänskligt komplexa och rörliga. Det finns ett skärpedjup i ljudbilderna, och som publik kommer man ovanligt nära den kraft som är lika fysisk som metafysisk.

Det hela äger rum i katedralen, den stora salen mitt i den gamla fabriksbyggnaden med sin enorma takhöjd, en omvittnat svår lokal rent akustiskt. Men orkestern, under Magnus Kjellsons ledning, förmedlar ett Monteverdispel i världsklass. Den antika berättelsen om Orfeus som kan betvinga både människor och djur med sin sång och som skall hämta hem sin älskade Eurydike från dödsriket, får här helt nya schatteringar, bland annat genom en serie fantastiska sångprestationer.

Orfeus obundna sorg ställs mot Karons knattrande på skrivmaskinen. Den mänskliga utsattheten kolliderar med idén om ordning och reda i de byråkratiska processerna.

Men det här är också en föreställning som verkligen tar vara på den speciella långsamhet som utmärker de psykologiska förloppen. Det gäller inte minst operans centrala passage i tredje akten, när Orfeus skall försöka beveka Karon och få inträde till underjorden. Här står den civila mildheten mot maktutövningens hårda paragrafrytteri. Att flytta berättelsen in i vår tids flyktingkatastrofer hade lätt kunnat bli övertydligt, men det sker något viktigt och avgörande i mötet mellan Leif Aruhn-Soléns fantastiska tolkning av Orfeusgestalten och basen Steffen Bruun Rørvigs precisa återgivning av färjkarlen som inte viker en tum från sina bevakande principer.

Det finns en märklig stillhet i denna scen, där spänningarna mellan sångens ornamenterande rörelser och ackompanjemangets bordunklanger tillåts bli atonalt skarpa samtidigt som musikens rumslighet öppnar för melodiernas linjeföring. Orfeus obundna sorg ställs mot Karons knattrande på skrivmaskinen. Den mänskliga utsattheten kolliderar med idén om ordning och reda i de byråkratiska processerna. Basklangerna i Steffen Bruun Rørvigs insatser, i kombination med de ensliga orgeltonerna som finns där som ett färgraster eller en svart väggyta, får rummet att vibrera. Det är väldigt bra.

”Efter en brant stigning närmar sig en avgrund” sjunger kören tidigare i dramat. Denna vertikala fallrörelse skapar ett speciellt fokus i de enskilda sånginsatserna. Man befinner sig mitt i klangrummet och drivs med i färden över sorgens vatten. Gränslinjen finns där som ett genomgående tema, och passagen mellan verklighetsplanen gäller också tidens roll. I Orfeo arbetar Monteverdi med tematiska upprepningar på ett närmast minimalistiskt vis, och de repetitiva förloppen har en hypnotisk inverkan.

Regissören Per T Buhre har inte bara lyckats i sitt uppsåt att skapa en samtidskontakt utan också mejslat ut ett koncentrerat ensemblespel. De klangliga spänningstillstånd som framträder får verkligen bära dramat. Skärpan i till exempel Ann-Christin Wesser Ingels gestaltning av den dubbla rollen som Musiken och Eurydike är ytterst övertygande och det finns överlag en omsorg om detaljerna som gäller samtliga solister. Här finns en närvaro i varje enskild ton, varje ögonblick. Det lyhörda, lyssnande samspelet mellan orkester och sångare får musiken att förlösas.

Läs mer: Magnus Haglund om operakonstens urfader

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.