Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Astrid Lindgren vid invigningen av Barnens dag i Vasaparken i Stockholm, augusti 1968.

Barnen och barrikaderna

Stina Nylén om året då barnkulturen blev politisk.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Barnen och barrikaderna

1968, detta laddade årtal, stött och blött genom decennierna. I år fyller det femtio.

Fransmännen, kända för sina barrikader på gatorna det där speciella året, har initierat det internationella forskningsprojektet The children's 68, och alldeles nyligen arrangerade Svenska barnboksinstitutet ett program på temat ”Den nordiska barnboken runt 1968”, som knyter an till det franska projektet. Föreläsningarna kan man ta del av genom tidskriften Barnboken (barnboken.net), och det är intressant och rolig läsning.

LÄS MER: Kärlek till naturen och fantasy-scouter i decembers ungdomsböcker

Det finns en populär uppfattning att barnkulturen helt politiserades ungefär från den här tidpunkten. Allt skulle ha ett explicit, realistiskt budskap. Det kommande decenniet, fram till 80-talets påstådda återgång till fantasi och sagor, ska ha kryllat av böcker om revolution, sexualupplysning, jämställdhet och antikapitalism, och visst fanns de: förutom klassikern När barnen tog makten kan man nämna talande titlar som Mamman och pappan som gjorde arbetsbyte, Lotta och daghemmet, Tjejerna gör uppror och Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse. Svartvita fotoböcker för barn var också poppis; i dem kunde man via ofta gryniga, kontrastlösa bilder med träigt informativa texter få följa med en dag på arbetet hos en vuxen, till exempel en läkare eller en busschaufför.

Faktiskt ganska likt våra dagars evighetsserie Halvan av Arne Norlin och Jonas Burman, fast där kläs äventyren i de olika yrkesrollerna in i en färgglad kostym av fantasi – det ska ändå inte vara riktigt på riktigt.

LÄS MER: Barnen får lära sig varumärkesbyggandets konst

Men det skulle det förr. Om sexualupplysningsböckerna från den där tiden har det hörts rätt mycket under senare år; hur ett samlag mellan mamma och pappa gick till skildrades i naturalistisk form i böcker som Mummel – en ny människa och Filip frågar (elementär läsning för de barn som önskar veta hur ett pessar hamnar på plats).

Men dominerade verkligen dessa genrer? Nej, förklarar forskarna i det ovan nämnda projektet, det är en efterhandskonstruktion. Bokmarknaden var samtidigt översvämmad av romantik- och actionäventyr för unga, nog så eskapistiska och samhällsfrånvända. Dessutom kläddes samhällsprotesterna ofta in i fantasyrekvisita eller science fiction. Och apropå eskapism lyfter forskaren Lisa Källström fram hur kluven samtiden var när det gällde Astrid Lindgren, vars Bullerbyidyll kunde ses som förljugen samtidigt som Pippi Långstrump stod för en normbrytande livsstil som uppmanade till frigörelse från auktoriteter och för ett utopiskt förhållningssätt. Fast, ska en del kritiker från vänsterhåll ha menat, Pippi inspirerade på samma gång till att släppa alla tankar på att alls ta ansvar. Och det var ju inte så bra.

Det är spännande att föreställa sig vad forskningen kommer att fokusera på om femtio år. För nu är det ju snarare dystopier än utopier som är på tapeten. Blir det en reaktion?