Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ett brittiskt par håller sin bebis född av en indisk surrogatmamma i oktober 2015. Trots att allt fler barn kommer till Sverige efter att ha fötts av en surrogatmor står de utan det skydd som omgärdar adopterade barn. Bild: Allison Joyce

Barnen glöms bort i debatten om surrogatmammor

Debatten om surrogatmödraskap kretsar runt den kvinnliga kroppen. Annika Hamrud pekar på normer som förskjutits och en verklighet som redan är här – utan att lagarna följt med.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Nya sätt att bilda familj möter alltid motstånd. I min bok ”Queerkids – och deras föräldrar” som kom 2005 beskrev jag hur varje ny familjekonstellation eller fertilitetsteknik, för ägg- och spermiedonation, homosexuellas adoption, till och med IVF, har avfärdats som moraliskt förkastligt. Men med en ny lag lägger sig motståndet och normen förändras.

Min bok släpptes samma dag som det blev tillåtet med insemination för kvinnliga par. Då var vi få hbtq-personer som fick barn. Häromdagen kunde man i Dagens Nyheter läsa att kvinnor med maka nu blir föräldrar i lika stor utsträckning som de som har gift sig med en man.

I ”Queerkids” förutspådde jag att nästa strid skulle handla om surrogatmödraskap. Men jag visste inte hur seg debatten skulle bli – samtidigt som allt fler anlitar surrogatmödrar och behovet av lagreglering har blivit akut.

Debatten tog fart 2010 med Kajsa Ekis Ekmans bok ”Varat och varan”. Boken, som handlade om surrogatmödrar i Indien, satte tonen för en debatt som mestadels varit starkt kritisk.

Jag minns hur jag frågade Ekman – hur ska ni som fördömer surrogatmödraskap med så hårda ord förhålla er till barnen? Jag minns inte exakt vad hon svarade, men det var inte något vänligt.

För barnen som föds i ett surrogatarrangemang finns ingenting.

Jag har fortsatt att ställa frågan. Hur tänker du bemöta barnen som fötts av en värdmor? Men de som med hårda fördömanden upprepat hävdar att det handlar om utnyttjande av fattiga kvinnors kroppar klarar bara att värna en av de sårbara parterna.

De vill inte tänka på hur barnen ska få medborgarskap och juridiska föräldrar.

Och så länge de inte gör det kommer vi inte vidare.

Kristina Lindquist skriver på DN Kultur (31/7) att Moderaternas kampanj för altruistiskt värdmödraskap under Stockholm Pride-veckan handlar om en kommersialisering av kroppen. Det är en bra analys, men diskussionen måste breddas.

Enligt SVT:s ”Uppdrag granskning” kommer nu fler barn till Sverige efter att ha fötts av en surrogatmor än genom internationell adoption. Skillnaden för barnen är stor. För barnadoption finns både ett internationellt regelverk och svenska lagar. Det finns en statlig myndighet och socialnämnden i alla kommuner har enligt lag ett ansvar för att familjerna ska få det stöd de behöver efter adoptionen. Skatteverket vet hur de ska agera.

För barnen som föds i ett surrogatarrangemang finns ingenting. En del barn blir kvar i månader utanför Sverige eftersom de inte får sitt pass. Andra får bara laglig tillgång till en av sina föräldrar. De har inte självklar rätt till vare sig sjukvård eller barnbidrag.

”Uppdrag granskning” har i två avsnitt visat upp en komplicerad situation för de kvinnor i Georgien som ställer upp som surrogat. Det är bra, mycket relevanta reportage. Men i programmet sägs att svenskarna först vände sig till Indien. Det stämmer inte. Det var USA som var det första landet, och är fortfarande det land som fortfarande dominerar, på olika vis.

Stängs dörren till Indien och Georgien så kommer man fortfarande kunna resa till USA, där verksamheten är reglerad. Det är också där som de nya svenska värderingarna skapas.

För det är kändisarna som sätter normen när lagen uteblir. I kändisreportagen om barnen till Fredrik Eklund, Sarah Jessica Parker, Jimmy Fallon, Tyra Banks, Elton John eller Nicole Kidman hörs inga nedsättande ord.

Svenska föräldrars barnlängtan går inte att hejda. Därför är det på tiden för Sverige att utreda hur vi kan säkra tryggheten för barnen som kommer hit.

Annika Hamrud

Journalist och författare