Att läsa framgångsrika politikers memoarer är sällan en särskilt upplyftande sysselsättning, i varje fall inte om man är på jakt efter djupare analyser och någon form av stilistisk kvalitet. Med Barack Obamas Min far hade en dröm förhåller det sig annorlunda. Dels handlar det om en bok som har ett ärende långt större än att försöka påverka den egna platsen i historien. Dels handlar det om memoarer skrivna långt innan huvudpersonen fångades av det storpolitiska spelet och dess inte alltid gynnsamma effekter på självbilden.
Här framträder en man som blottar sina egna tillkortakommanden och som lugnt och metodiskt försöker finna ledtrådarna till sin familj och dess bakgrund, sina egna värderingar och val. Kort sagt, nycklarna till den egna identiteten. Det är en text som borde sättas i handen på varje politiker som funderar på att sammanfatta den egna karriären. Mer uppfordrande läsning är svår att tänka sig. Allt författat av en 32-åring så där lite i förbifarten. Barack Obama var nämligen inte äldre än så när han skrev Min far hade en dröm, en bok som väckte relativt begränsat uppseende när den kom men som i dag får rubriker och nya läsare i takt med att antalet möjliga demokratiska presidentkandidater tunnas ut.
Vem är han då, denne 46-åring som ingen utanför Chicagos slumkvarter och den juridiska fakulteten på Harvard hade hört talas om för bara några år sedan och som om ett år kan få höja sin högra hand och svära presidenteden? Jo, en man med ett alldeles uppenbart och äkta engagemang för dem som inte fötts in i välstånd och trygghet. Barack Obama har förmågan att göra stringenta analyser av komplicerade skeenden, han har en bred kunskapsbas. Lägg till det en utstrålning som på ett paradoxalt sätt är både kraft- och oskuldsfull så är det inte särskilt svårt att förstå att han sätter skräck i sina medtävlare om de demokratiska väljarnas gunst.
Barack Obama föddes på Hawaii, son till två studenter. Pappan från Kenya hade kommit till USA som utbytesstudent, mamman var född i djupaste Kansas. Föräldrarna skildes efter ett par år och mamman träffade en ny man från Indonesien varpå familjen flyttade till Jakarta. Det är en uppväxt med få fasta punkter, en uppväxt där frågor om ursprung och tillhörighet ligger som en fond.
Utanförskap och rotlöshet är också självklara teman när Barack Obama ska beskriva sitt liv i bokform. Utanförskap präglat av att vara varken svart eller vit men också av de rasproblem som fortfarande skär rakt igenom det amerikanska samhället likaväl som under hans uppväxt på 70-talet. Rotlöshet sprungen ur en känsla att ens halva jag inte har någon tradition att fästa i, inget uppenbarat rotsystem. Bara ett diffust land långt borta och en pappa som mycket sällan hör av sig. Men hos den unge Barack Obama finns också en allt starkare vilja att förändra och försöka förstå de mekanismer som kan göra förändring möjlig.
I början av 80-talet tillbringar Barack Obama flera år som medborgarorganisatör i Altgeld, Chicagos motsvarighet till Harlem. Här slipar han sin retoriska förmåga, här går han på nödvändiga minor men här blir han också på allvar medveten om sprängkraften i en folklig opinion. Gång på gång försöker han finna en fråga som engagerar tillräckligt många. Till sist lyckas han. Det stora bostadsbolaget låtsas att asbesten i bostadshusen inte är något problem. Mätresultat fejkas och så vidare. Ingen bra idé. Eller när Barack Obama bestämmer sig för att invånarna i Altgeld visst behöver ett eget kontor för arbetslösa som ska slussas in i utbildningssystemet. Hur det går? Stort kontor, stor invigning, stort besök av självaste borgmästaren. "Jag kan syssla med det här, tänkte jag. Se till att hela jävla stan är organiserad när vi väl är klara med den", skriver Obama när han ska försöka sammanfatta den eufori han känner när kraften i opinionen börjar ge konkreta resultat.
I vuxen ålder återvänder Obama till Kenya för att söka sina rötter. Här börjar han nysta i de komplicerade relationer som fadern - som dog i en bilolycka i början av 80-talet - lämnat efter sig. Det är en ömsint skildring av en värld han inte förstår men som han vill och som han efterhand också lär känna.
Kommer det räcka hela vägen fram till presidentposten? Går det att tänka sig en amerikansk president som kombinerar en äkta känsla av solidaritet med djupa kunskaper om tredje världen och livssituationen för de delar av den egna befolkningen som har det svårast? Jag kommer ihåg vad Patricia Cohen, kommentator på New York Times, svarade när jag ställde frågan till henne för ett par månader sedan.
- Mycket tveksamt. Vi har möjligen kommit så långt att vi klarar av att låta en kvinna styra landet. Men en färgad? Jag tror inte det.