Charlize Theron, vänster, som spelar nyhetsankaret Megyn Kelly, och Liv Hewson i en scen från "Bombshell". Filmen har svensk premiär på fredag.
Charlize Theron, vänster, som spelar nyhetsankaret Megyn Kelly, och Liv Hewson i en scen från "Bombshell". Filmen har svensk premiär på fredag. Bild: Hilary B Gayle

Bara perfekta offer får berätta sin historia i filmerna efter metoo

De första filmerna och tv-serierna som tar tydligt avstamp i metoo börjar se dagens ljus. Både HBO-serien "The loudest voice" och filmen "Bombshell" som har premiär på fredag kretsar kring skandalerna på Fox News. Men när Hollywood börjar rannsaka sig själva är ramen trång.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

2016 stämde två välkända nyhetsankare, Megyn Kelly och Gretchen Carlson, Fox News vd Roger Ailes för sexuella trakasserier. Fallet uppmärksammades stort eftersom Kelly och Carlson var välkända profiler för kabeltvkanalen. Filmen ”Bombshell”, som har premiär i dag, handlar om skandalen och Kelly och Carlson porträtteras av Charlize Theron och Nicole Kidman.

Det råder onekligen en trend kring verklighetsbaserade filmer och serier om sexuella trakasserier på nyhetsredaktioner. Det kan låta oerhört smalt och nischat, men den är synlig och drar till sig stora skådespelarnamn.

LÄS MER:Caroline Hainer: Lätt att misslyckas när man redan är rik

”The loudest voice” (HBO), till exempel, hade svensk premiär under hösten och skildrar exakt samma Fox News-skandal. En oigenkännligt upptjockad Russell Crowe spelar den sexistiske Ailes mot Naomi Watts som Carlson.

ANNONS

”The morning show” (Apple TV) med Jennifer Aniston och Reese Witherspoon handlar inte uttryckligen om kanalen NBC:s skandaliserade nyhetsankare Matt Lauer men likheterna är för många och för stora för att det inte göra det. Serien är Apples största och mest påkostade hittills.

I skrivandets stund är redan fem (!) olika filmer om Harvey Weinstein i produktion. Detta tre veckor efter att rättegången mot honom inletts.

För film- och tv-bolagen finns här en ypperlig möjlighet att ta ett slags postumt ansvar.

Filmskapare, liksom alla slags konstnärer, vill såklart kommentera och porträttera sin samtid. I synnerhet, kan man tänka, när samtiden så starkt berör deras egen bransch. Det var ju trots allt i film- och nöjesbranschen de stora upproren och avslöjandena började i samband med metoohösten 2017. Det som senare utvecklades till rörelsen Time’s up, som specifikt riktade sig mot misogyni i nöjesbranschen.

För film- och tv-bolagen finns här en ypperlig möjlighet att ta ett slags postumt ansvar. Genom att skildra sexism på den egna arbetsplatsen – i synnerhet genom ett kvinnligt perspektiv – visar de att de är medvetna, lyhörda och moderna.

Men det kan inte vara hela förklaringen till att så många likartade verk dyker upp på en och samma gång. Jo, givetvis är pengar alltid en motivation och vill man vara cynisk skulle man säkert kunna hävda att det är smart att kanalisera en allmän vrede och frustration (särskilt hos kvinnor) till rutan och biobiljetterna.

ANNONS

Men jag undrar om det inte också rör sig om ett försök av den drabbade att hantera ett trauma. Är det en slags gruppterapi vi bevittnar? Eller gestaltningsterapi snarare, där de drabbade genom att rekonstruera händelsen får en chans att bearbeta den – och kanske också se sin egen roll i det som skett?

I en sådan terapiform är Roger Ailes och Harvey Weinstein bra, det går utmärkt att rikta vrede och förakt mot två vita, tjocka gubbar med den typen av nonchalanta utstrålning som bara nås genom makt och rikedom. Inte bara det, Ailes var känd för sina härskartekniker och skrämselmetoder. Ett riktigt as alltså. Han hade dessutom personlig koppling till samtliga högerpresidenter sedan Nixon så hans makt var vida utbredd. Som skurk betraktad är han så bra att han porträtteras alltså inte bara i en utan två verk. Då borträknat dokumentären ”Divide and conquer” från 2018, ett år efter hans död.

Men att filmatisera skandaler som dessa, där facit redan finns på hand, kräver fingertoppskänsla för att inte riskera att hamna i filmgenren ”hämndfantasier” vilket de kan göra när den sexistiska skurken är en äcklig, vit gubbe, på allra högsta toppen och offret är en framgångsrik, smart, vit kvinna som vet att alltid ha en diktafon med sig när man ska ha ”privata möten” med chefen. Klar skurk, klart offer och klar hämnd.

ANNONS

På Fox News kläs de kvinnliga nyhetsankarna i likadana kläder ”så att vi påminns om att vi är utbytbara”.

Jag tänker på alla de förövare och alla de offer som inte ser ut så. Som inte har tillräckligt med bevis, som inte är tillräckligt framgångsrika eller uppbackade för att kunna höja sin röst. Var hamnar de? När kommer deras historia? Det blir svårare.

För särskådar man de verk som nu släpps fram så handlar det inte egentligen inte om enskilda, felfria kvinnor som hamnar i händerna på en dålig chef utan om ett system som individerna själva är en del av.

På Fox News kläs de kvinnliga nyhetsankarna i likadana kläder ”så att vi påminns om att vi är utbytbara”, som Nicole Kidmans rollfigur Gretchen Carlson uttrycker det i ”Bombshell”. Att Roger Ailes var ett as var ett välkänt faktum långt innan Carlson trädde fram. När hon gjorde det fick hon länge ingen uppbackning alls, snarare tvärtom: hon blev motarbetad på arbetsplatsen, i synnerhet av de kvinnliga kollegorna.

Fakta

Rättegången mot den tidigare filmmogulen Harvey Weinstein inleddes den 6 januari. Han står åtalad för sexuella trakasserier och våldtäkt.

Minst fem olika filmer om honom förväntas ha premiär mellan 2020-2021. Här är de tre som sannolikt mest kommer att låta talas om sig:

1. Brad Pitts produktionsbolag Plan B utvecklar en film om New York Times-reportrarna Jodi Kantor och Megan Twohey som publicerade de första artiklarna om Weinsteins brott.

2. Brian De Palma, som regisserat bland annat ”Scarface”, gör filmen ”Predator”. Den beskrivs som en thriller med skräckfilmsinslag med Weinstein som tydlig huvudfigur. Premiär 2021.

3. ”The assistant” är ett drama som fokuserar på Jane, assistent till en uppenbar om än icke namngiven Harvey Weinstein. Premiär 31 januari i USA.

Weinstein har visserligen inte kvar jobbet som studiochef men äger fortfarande delar av produktionsbolaget Miramax och sägs ha beställt en dokumentär om sig själv. I alla fall enligt New York Times som sedan dess rapporterat att just detta filmprojekt inte på något sätt finns på papper ännu.

Hon är inte unik. Att det blundats för misogyni som pågått i decennier framgick även i Sverige, på Dramaten och inom Svenska Akademien till exempel. Det är lätt när det finns en tydlig skurk, som sagt. Svårare när skurken, om än i miniversion, också lever inom en själv.

Därför är det enklare att göra en film om Ailes och Weinstein. Förhoppningsvis är det en mjukstart, en uppvärmning inför de nyanserade filmerna där också klass, hudfärg och etnicitet spelar in som faktorer och där de tydliga bevisen saknas. För de exemplen och historierna är antagligen många, många fler.

ANNONS

LÄS MER:Recension: "Klubben" – Matilda Gustavsson

Så ja, ramen för de metoo-relaterade filmer som kommer nu kan tyckas trång. Men det är för att vi ska kunna se oss själva genom titthålet. Vi är inte alla perfekta feminister – Megyn Kelly och Gretchen Carlson var det knappast. De är inte feminister alls, och de höll tyst så länge de kunde. Vi kan inte lita på ett systerskap som inte finns. Men genom rannsakan kanske vi skulle kunna. Och en sådan har Hollywood börjat med nu.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS