Det är svårt att bortse från den bannlysning som drabbade Dorit Rabinyans femte roman Alla floder flyter mot havet för knappt tre år sen. Det israeliska utbildningsdepartementet förbjöd landets elever att läsa boken i skolan eftersom den kunde ”göra mer skada än nytta” i det spända läge som rådde i landet.
Tilltaget fick så klart motsatt effekt. Boken rusade på landets försäljningslistor, en rad välkända författare, som Amos Oz och Svetlana Aleksijevitj, gick ut och försvarade den och rättigheterna såldes snabbt till flera utländska förlag.
Problematisk relation
Så här på avstånd är det svårt att förstå de starka känslorna. Alla floder flyter mot havet är en tämligen harmlös, söt och något tillrättalagd Romeo- och Juliahistoria. En kall vinter i New York, ett par år efter elfte september, förälskar sig israelen Liat i den palestinska konstnären Hilmi. Hon är översättare, på tillfälligt besök, han är bosatt i staden sen några år tillbaka. Trots att de båda vet att deras kärlek är omöjlig inleder de en relation. Under några månader lever de ihop samtidigt som konflikten i Mellanöstern eskalerar. Relationen är passionerad och vacker men naturligtvis problematisk.
Rabinyan skriver mjukt, behagligt och med ett finstämt vemod, men hennes berättelse fångar mig aldrig på allvar, trots sprängkraften som finns i den förbjudna kärleken. Kanske beror det på att Rabinyan så medvetet använder sin historia för att teckna bilden av den bakomliggande konflikten och dess tragik. Emellanåt skriver hon mig faktiskt på näsan. Men framför allt tror jag att det beror på att hon gett romanen en så genomarbetad och kommersiellt gångbar form. Allt är redan färdigsmält. Här finns inget som skaver, skrämmer eller överraskar. Romanen slinker ner som ett snabbmål – en McRoman. Nej, Alla floder flyter mot havet är inte stor litteratur, men den är intressant i sitt storpolitiska sammanhang. Den är framför allt ett skrämmande exempel på hur starkt vissa israeliska politiker motsätter sig en lösning på konflikten.
