Kulturtidskrifter är smala av naturen, de når få läsare, kommer ut i få exemplar, men i dem finns plats för texter som är vildare, mer akademiska och litterära än vad som vanligen ryms i en dagstidning. I Glänta, Bang och Ord&Bild får skribenter nörda ner sig och pröva sina vingar. Tankegodset, och skribenterna, brukar så småningom hitta in i och ge liv åt det bredare samtalet på kultursidorna.
LÄS MER:Svårt läge för tidskriften Bang
När jag gick på gymnasiet var kulturtidskriften Ponton min första journalistiska skola. Men Bang var min akademi. Jag satt på biblioteket och läste noveller, artiklar och manifest där skribenter som Sara Stridsberg, Sonja Schwarzenberger, Lawen Mohtadi, Malena Rydell och Petra Östergren prövade tankar och sitt språk. Stundtals alldeles för akademisk, visst, men också stimulerande. Hemma hos mig ligger numren från millennieskiftet och ett par år framåt i tjocka travar i bokhyllan.
Därför är journalisten Sara-Märta Höglunds färska granskning av Bang i tidningen Arbetet (7/11) sorglig läsning. Trots att Bang är en av de kulturtidskrifter som får absolut mest stöd, 675 000 kronor i år, räcker inte pengarna. Sen 2016 har hälften av alla prenumeranter försvunnit.
Men när Arbetet försöker få svar om det ekonomiska läget från chefredaktör Vian Tahir blir mottagningen plötsligt dålig. I stället kommer tramsiga inlägg på twitter om att den akuta krisen gäller brist på kattungar på kontoret. Det är... minst sagt oproffsigt. Styrelsens talesperson Emilie Roslund har åtminstone den goda smaken att svara på journalistens frågor och bekräftar att läget är kritiskt. Om inte Bang får in en större donation kan inget nummer komma ut i fysisk form.
LÄS MER:Astrologi är mysigt – men det är inte feminism
Ingen tidning lever gott på annonspengar. Det är orättvist att jämföra dagens läge med en guldålder som ägde rum före sociala medier och smarta telefoner. Jag har förståelse för att en tidning behöver göras om då och då. Men de horoskopspecial som fyllt tidningen på senare år har varit mer avskräckande för mig än den mest obegripliga akademiska text. Att döma av prenumerant-tappet är jag inte den enda som känner så. Bangs ledning måste ta sig samman och göra allt de kan för att rädda tidningen ur krisen. Annars går en trettioårig era av feministisk idédebatt i graven.
