Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Nina (Disa Östrand) återvänder till Montenegro för att söka efter sin försvunna dotter. Här med utredaren Nikola (Srdjan Grahovac). Bild: Film Facility
Nina (Disa Östrand) återvänder till Montenegro för att söka efter sin försvunna dotter. Här med utredaren Nikola (Srdjan Grahovac). Bild: Film Facility

Balkan noir går vilse bland cigarettrök och tårar

Drazen Kuljanins nattsvarta film Balkan noir är brutal och gåtfull. Experimentlusten imponerar men dramat går vilse bland cigarettrök och tårar.

Filmrecension

Drama

Balkan Noir

Regi: Drazen Kuljanin

Med: Disa Östrand, Johannes Bah Kuhnke, Srdjan Grahovac, Sergej Trifunovic mfl

Sverige, 2018 (75 min)

Under en semesterresa i Montenegro försvinner parets 6-åriga dotter. Trots en omfattande polisutredning hittas hon inte. Fem år senare sörjer Nina (Disa Östrand) och Oskar (Johannes Bah Kuhnke) fortfarande, fast på olika sätt. Pappan vill få ett avslut och gå vidare, mamman accepterar inte tanken på att dottern skulle vara död. Hon letar vidare. Tillsammans har de skrivit en bästsäljare där mamman lägger skulden på pappan.

Det är ramen för de lösa händelser - stundtals rena hämndfantasier - som utspelar sig i Balkan noir, uppföljaren till Drazen Kuljanins prisade långfilmsdebut Hur man stoppar ett bröllop (2014)

LÄS MER: Halvkul drift med den snubbige musiknörden

Vad som är dröm respektive verklighet är inte helt lätt att reda ut under Ninas dystopiska resa tillbaka till Montenegro. Jag gillar att vissa scener drar iväg åt minst sagt oväntade håll. Det är inget fel på infallen eller lusten att experimentera berättartekniskt. Problemet är att det skapar en alltför spretig helhet. Ingen av huvudpersonerna hinner bli tillräckligt komplex eller fast i konturerna för att engagera. Allt är bara mörkt och ångestridet.

Ingen ny Kill Bill

"En ensam mors jakt, berättad i 20 cigaretter" utlovar filmaffischen, och det stämmer. Alla röker faktiskt hela tiden, mest i ångestdämpade syfte, men också av andra skäl. Greppet att varva nattsvart existentiell smärta med klämkäcka äldre reklamfilmer för Lucky strike med flera cigarettmärken fungerar däremot inte. I längden blir det mer monotont än kul.

Låtar som Abbas Chiquitita och Arja saijonmaas Jag vill tacka livet i Balkantappning ackompanjerar tortyrscener, utan att Balkan noir känns det minsta som en ny Kill Bill i Montenegro. I en solkig karaokebar sjunger pappa Oskar ut sin sorg. Sidospåren och våldet passerar revy, budskapet hamras in:

Du blir knappast lycklig av ännu en Lucky strike. Men att skåda dina livslögner, genom en aldrig så tjock dimma av rök, kan få dig att må bättre.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.