De är färggranna, storögt sjungande och både heter och låter som bebisjoller: Dodo, Bibi, Bobo, Dada. Så är de också gjorda för att locka bebisar och andra existenser på randen till ett språk till dator- och i-padskärmar. Och inte bara gjorda för att göra det, de gör det. Hos många barn är dodoskan, bibiskan och boboskan omåttligt populärt.
Bakom denna svenska framgångssaga i den brittiska 1990-talssuccén ”Teletubbies” lätt psykedeliska spår, finns en pedagogisk metodik med rötter i 1970-talet och professor Irene Johanssons så kallade Karlstadmodell för språk- och talutveckling. Irene Johansson har en bakgrund som forskare i fonetik och specialpedagogik och utvecklade från början det som i dag blivit ”Babblarna” som ett metodmaterial för personer med Downs syndrom och allvarliga störningar i sin språkutveckling.
LÄS MER:Bråket om Babblarna ska avgöras i domstol
Den absolut viktigaste idén bakom Karlstadmodellen är att alla människor utvecklar sitt språk i ett sammanhang och att språket alltid är performativt, det vill säga gör något snarare än betyder något. Den mångfacetterade metodiken i Karlstadmodellen bygger på grundläggande teorier om de steg som språkutveckling normalt sätt går genom, och övning av sådant som ljud, betoningar och språkmelodi. Men kanske allra viktigast är visionen om ett samhälle där varje människas röst, hur svag eller oartikulerad den än är, ska ha samma chans att bli hörd och få vara lika värdefull för det liv vi formar tillsammans. Att läsa Irene Johanssons tankegångar om språk på den egna hemsidan är som att kliva in i en annan tid: det vibrerar av humanism, aktivism och vad som nog kan kallas för en sorts idealism: en djupt känd vilja att använda vetenskaplig kunskap, för att bemyndiga människor så att de kan fungera som demokratiska medborgare och politiska subjekt. Språk, skriver Irene Johansson, är individens inträdesbiljett till deltagande i samhället, och samtidigt en förutsättning för språkets uppkomst, utveckling och vidareutveckling. "Språk och delaktighet är oskiljaktiga!”.
Det är ganska långt mellan den där visionen och de kommersiellt så framgångsrika plastfigurerna i ”Babblarna”. Men att det finns en relation mellan Irene Johanssons Karlstadmodell och den publika och ekonomiska succén för Hattens förlag, som gör Babblarna, är samtidigt öppet och en del av marknadsföringen. Figurernas namn är hämtade ur den ursprungliga modellen (enkla språkljud för att hjälpa den som behöver det att artikulera) och deras utseende har vaga drag av Irene Johanssons mjuka, handsydda dockor (exempelvis en gul Bibi i filttyg fylld med kikärtor och en röd Babba i samma tyg men istället fylld med ris).
Från början var tanken att eleverna förutom att öva språkljud och ord genom rim, ramsor och sånger skulle få möta ljuden taktilt och använda fler sinnen än hörseln i sin språkliga utveckling. Riktigt vad som hänt med det nu, är svårt att säga. Men taktilt, är kanske inte det ord som kommer för mig framför datorskärmen.
Om jag förstår det jag läst av och om Irene Johansson, hennes språkforskning och visioner, så är hon en pragmatiker. Hennes språkutvecklingsmodell ska inte följas slaviskt, utan språket ska få komma och gå i den riktning som passar varje unik person och situation. Elevens familj och nätverk står i centrum och här saknas alla sådana stränga krav på metodkonsekvens, som idag är vanligt när det kommer till forskningsbaserade metoder.
Och när forskning möter ekonomiska intressen uppstår lätt en ohelig brygd. Något som borde vara en allmän resurs kommersialiseras. Och koloniseras.
Det är lätt att sympatisera med det politiska grundackordet i Irene Johanssons språkfilosofi och hennes pragmatiska framtoning och svårt att riktigt förstå hur övergången till "Babblarna" gått till. Att många små barn uppskattar Babblarnas repetitiva språkljudslekar är uppenbart (klippet ”Babblarna 6 gånger, långversion” har strömmats 72,5 miljoner gånger), men frågan är om de därigenom också får en påskyndad eller förstärkt språkutveckling. I dag, när ”forskningsbaserat” adlats till en sorts kvalitetsstämpel liksom höjd över varje misstanke, är läget synnerligen gynnsamt för den som lyckas sälja in och översätta vetenskapliga studier till pedagogiska paket. "Babblarna" rör sig i de gränstrakterna. Och när forskning möter ekonomiska intressen uppstår lätt en ohelig brygd. Något som borde vara en allmän resurs kommersialiseras. Och koloniseras. I just ”Babblarnas” fall kan det framstå som tämligen harmlöst och kanske till och med vällovligt och helt i enlighet med Irene Johanssons anda (om konsumenterna bara kan skilja mellan en pedagogisk modell och en tårtdekoration eller ett par leggings med babblartryck). Samtidigt är det uppenbart att det flödar en hel del pengar från konsumenter in i projektet. Det skaver. Hur pragmatiskt det än kan tänkas vara.
