Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Bäckström sätter fart på deckarvärlden

Till romanens höjdpunkter hör – förstås - den initierade skildringen av polisarbete, skriver Malin Lindroth. Att professorn i kriminologi vet vad han pratar om märks inte minst på dialogerna som är trovärdiga på ett sätt, som får snut-tugget i dussindeckarna att blekna.

Bok

Deckare
Leif GW Persson
Kan man dö två gånger?
Albert Bonniers förlag

Säga vad man vill om Evert Bäckström. Men han har i alla fall satt fart på den eviga gråvädersmåndag som råder i den svenska deckarvärlden. Till skillnad från flocken av tyngda, frånskilda, ärrade medelålders män som numera befolkar spänningsfiktionen finns inget som helst depressivt hos Leif GW Perssons kommissarie. Han super, svinar och skrävlar om sin ”supersalami” med samma friska humör, som han vältrar sig i sexistiskt skitprat och matorgier på krogen. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Kan ana skuggan av ett ömt stråk

Att den uppskattade yrkesmannen Bäckström inte drivs av sin höga moral eller av människokärlek är vid det här laget mer än uppenbart. I den nya boken Kan man dö två gånger? kan man ändå ana skuggan av ett ömt stråk mitt i det parodiska mansgriseriet. Bäckström säger sig ogilla människor lika mycket som han ogillar djur och växter. Men grannpojken Edvin tycker han nog ändå lite om?  När Edvin dyker upp hemma hos Bäckström, klädd i sjöscoutskjorta och med ett kranium i en plastpåse, är Bäckström hursomhelst inte sen att släppa in honom. Snart visar det sig att tioåringen med hjälp av rutinerat googlande har läget helt under kontroll och får rätt i sina misstankar: skallen, som han hittade när han plockade svamp på sjöscoutslägret visar sig tillhöra en kvinna, som kommer långt bortifrån. 

Berättelsen vindlar mellan polishuset i Solna, Ofärdsön i Mälaren och Thailand. Till romanens höjdpunkter hör – förstås! - den initierade skildringen av polisarbete. Att professorn i kriminologi vet vad han pratar om märks inte minst på dialogerna som är trovärdiga på ett sätt, som får snut-tugget i dussindeckarna att blekna. 
Fokus ligger på vardagligt polisarbete och den läsare som önskar action kan säkert bli besviken: ska de aldrig resa sig från skrivborden? För egen del tar jag tacksamt emot en kriminalroman som hoppar över de slitna spänningsskapande grepp som på senare år har blivit standard i genren. Nej, här finns ingen namnlös mördare som gäckar läsaren med inre monolog i kursiv stil. Ej heller en orgie i våld, som knapphändigt döljer den bristande intrigen. Istället får man gammaldags, gedigen, långtidsverkande spänning, som helt och hållet ligger i lösandet av den intrikata gåtan: hur hamnade kraniet på en ö i Mälaren?  När det visar sig att den döda kvinnan är dödförklarad och begravd redan för flera år sedan tätnar spänningen rejält. Snart får Bäckström och kollegorna söka sina svar i tsunamikatastrofen 2004.

Ogenerad mansgris

Jag har inte varit någon vän av Evert Bäckström tidigare. Som den ogenerade mansgris han är hade han kanske funkat i en fars på en sommarteater. Men som huvudperson i historier om brott där ingen annan skildras på samma buskisartade vis? Där har jag mest upplevt honom som otrovärdig och tröttsam. När Bäckström vevar på om sin förbannade supersalami som alla kvinnor suktar efter och – jag klarar nästan inte av att skriva det – ”salamiritten” räcker inte skämskudden till. Då vill jag ha ett helt skämstält att krypa in i. Alltså blir jag förvånad när karikatyren nu efter alla år i alla fall glimtvis, kommer ut som en riktig människa.

Bäckström är samma grovt tillyxade mansgris som han alltid har varit. Men i mötet med grannpojken Edvin får jag syn på kommissarien på ett lite nytt sätt. Porträttet av den lillgamla Edvin, ”tunn som en tandtråd”, är allt som porträttet av Bäckström inte är – lyhört, innerligt, trovärdigt - och det spiller liksom över på Bäckström.  Jag trodde aldrig jag skulle säga det. Men när Edvin och Bäckström, i bokens öppningsscen sitter i soffgruppen hemma hos Bäckström och tillsammans begrundar ett kranium får jag för första gången sympati för den osympatiske. Det är märkvärdigt. Men i mötet mellan dessa två udda existenser – en nördig sjöscout med en vuxens ordförråd och en jättebebis till kommissarie - blir det nästan… ja, rörande.

(”Vad är det för fel på den där Hamilton?”)

Att Leif GW Persson själv har väldigt roligt när han skriver finns ingen tvekan om.    Ibland blir det så roligt att Bäckström hamnar i bakgrunden och man bara ser Leif GW. Som när det refereras till författarkollegor, som ”drabbats av svår livskris och börjat skriva bögromaner” (”Vad är det för fel på den där Hamilton?”)  Den sortens blinkningar hade jag inte saknat om de försvann.  

Boken är nästan femhundra sidor tjock. Ibland kan den kännas pratig. Men mordgåtan håller intresset uppe och underhållningsvärdet är högt. I samma stund jag lägger ifrån mig romanen börjar jag att glömma den. Men så länge jag läser är det sträckläsning som gäller.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.