När Athena Farrokhzad sommarpratade 2014 kastade en moderat riksdagsledamot i sitt raseri ut tv:n. De texter som de senaste veckorna skrivits mot Athena har varit som att se den scenen utspela sig om och om igen. I takt med den ökade mängden texter och raseeri, och den allt sämre kvalitén har färg övergått till svartvitt och sedan flimmer. För någon vecka sedan kunde man på Expressen Kultur (6/5) läsa rubriken ”Athena Farrokhzad påminner om en imam” utan att vi fick förklaringen till vad en imam är. Som om vi läsare automatiskt skulle dela de islamofoba tankefigurer som gör att en imam är likställt med något dåligt.
Så när man trodde det var över så kommer ytterligare en TV farande – Lidija Praizovic i Aftonbladet (25/5). Hon går till ännu hårdare angrepp på Farrokhzads person. Praizovic refererar tillbaka till brottet med sin lärare och mentor 2014 och försöker göra sin privata konflikt till något allmängiltigt.
Hela den här historien började med ett hemskt dödsfall. Den unge, danska poeten Yahya Hassan finns inte mer. Efter det skrev Athena Farrokhzad en text i DN om ett förebådat dödsfall (3/5). Jag läste om den nu. Det finns ingenting i texten som står i proportion till de personangrepp som levererats de senaste veckorna. Attackerna är en förevändning. Frågan är för vad? För att störta en person med mycket inflytande?
Makt i kulturvärlden?
Angreppen på Athena Farrokhzad är inte unika. Det finns flera historier om personer med annan etnisk bakgrund, annan erfarenhet och blick som har kritiserat maktstrukturer inom sina fält och fört fram idéer om representation och ökad mångfald som något viktigt – och då mötts av kompakt motstånd och anklagelser om maktmissbruk. Och visst, självklart har de utövat makt men i proportion till dem de kritiserar så befinner de sig fortfarande sällan i överläge.
Kanske är det därför Praizovic försöker argumentera för att Farrokhzad också har stor makt i kulturvärlden:
”Hon jobbar med tre tunga litteraturinstitutioner som bas: Albert Bonniers förlag, Dagens Nyheters kultursidor och som lärare på Biskops-Arnös författarskola”.
I sak är det korrekt – men det skribenten döljer är det faktum att Farrokhzad inte har någon formell position varken på Bonniers eller DN, hon blir utgiven på förlaget, och skriver som avtalslös frilansare på en tidning. Att avkläda henne makt, vad innebär det? Att se till att hon inte blir utgiven som poet på ett stort förlag, att hon inte får skriva i en stor tidning?
faktum att Farrokhzad inte har någon formell position varken på Bonniers eller DN, hon blir utgiven på förlaget, och skriver som avtalslös frilansare på en tidning.
I sitt andra inlägg (Aftonbladet 1/6) är Praizovics meningar ursinniga påhopp: ”Ett språk som däremot gör mig obekväm är det begreppstunga, intellektualiserande och politiskt tillrättalagda språk som är Farrokhzads kännemärke. Det är på riktigt våldsamt och gör mig stum och ätstörd – som att kvävas i en abstrakt dimma.”
"Stum", "ätstörd", "som att kvävas i en abstrakt dimma", det finns något oerhört sorgligt med dessa personangrepp, och det är hur den bristande maktanalysen blottar hur styrkeförhållandena inom svensk kulturvärld kan vara så orubbliga.
Genom att måla upp personer som mycket starkare än de egentligen är kan de fällas.
Genom att måla upp personer som mycket starkare än de egentligen är kan de fällas. Förlagschefer, teaterdirektörer och chefredaktörer, de med verklig makt kan tryggt sitta kvar. Maktstrukturerna består.
Använder Sara Danius ord
När Praizovic i sin slutkläm anklagar Farrokhzad för att utsätta Yayha Hassan för oönskad intimitet är det inte bara hårt, hon använder samma ord som Sara Danius för att beskriva Kulturprofilens övergrepp i den oförglömliga presskonferensen under paraplyet. Kort därefter skulle Sara Danius tvingas bort och Horace Engdahl-falangen vinna. En av de få som faktiskt hade modet att larma om Kulturprofilen var just Athena Farrokhzad. Vissa försökte då få bort henne som lärare på Biskops Arnö.
På sociala medier skålar nu de som avskyr Athena i skadeglädje. ”något rämnade” skriver Praizovic i sin första text. De som gapat högst om censur, åsiktskorridorer och dogmatism vill nu tysta en poet.
Praizovic återkommer flera gånger till Farrokhzads klassbakgrund, hon gör uppdelningen ”mellan medelklassblattar och underklassblattar”. I den nya texten låter hon oss också förstå att Farrokhzad i samtal med henne erkänt att hon inte tillhör arbetarklassen. De gamla vänstersekterna på 1970-talet gör sig här påminda. En tid då striden om vem som hade rätt att företräda arbetarklassen var hård, människors uppväxtförhållanden skulle nagelfaras innan de kunde accepteras som medlemmar i kollektivet. Uppdelningar göras, var det måhända en klassresenär – eller ve och fasa en klassförrädare – som stod framför dem? Arbetarromantiken blomstrade.
Jag minns vagt Lars Werner i Uppdrag Granskning (2005), den för detta partiledaren berättade om en tid då de skjortor han, som då var murare, hade på sig som arbetare var eftertraktade, universitetsstudenter ville köpa dem för att ha på sig på krogen. Är det måhända på arbetarskjortorna vi kommer känna igen dem som vill störta den mäktiga Athena?
Missa inte det senaste från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
