Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Att vara en scammer har blivit en framtidssaga

Förr var det en skam att avslöjas som bluffmakare, i dag är det en möjlighet att bli känd. Caroline Hainer skriver om vår tids otydliga gräns mellan entreprenör, influencer och scammer.

Eftersom Anna Delvey var oförskämd mot servicepersonal men dricksade generöst misstänkte hennes bekantskapskrets av rikemansbarn i New York aldrig att hon inte var den förmögna tyska miljonärska hon sade sig vara – även om hon klädde sig taffligt och talade med konstig brytning. Hon var slarvig med ekonomin, kompisarna fick betala dyra barnotor, hotellräkningar och flyg i första klass eftersom hon glömde plånboken eller inte hade haft tid att överföra pengar mellan konton.

Det rörde sig om miljoner när New York Magazine 2018 avslöjade att Anna Delvey egentligen hette Anna Sororkin och varken var tysk eller rik. I alla fall inte då, men under tiden hon har avtjänat sitt fängelsestraff för bedrägeri har hon fått 320 000 dollar av Netflix för rättigheterna till en tv-serie om sitt liv. Förra veckan släpptes de första bilderna från ”Inventing Anna” med Julia Garner (från Ozark) i huvudrollen. När Sororkin släpptes från fängelset efter förkortat straff lade hon upp en bild på sig själv i ett bubbelbad på lyxhotell tillsammans med kaviar och champagne.

Svindlare, lurendrejare och förfalskare har alltid fascinerat. Hur kan de? Hur vågar de? ”Con artists” har varit en egen filmgenre sedan 1930-talet och populära storfilmer som ”Blåsningen” (1973), ”Ocean’s Eleven” (2001) och ”Catch me if you can” (2002) presenterar dem som karismatiska risktagare.

I dag är bluffandet snarare en del av vår vardag. Sociala media uppmuntrar oss att redigera våra liv, felaktig information förkläds till nyheter och deepfake-vidor bevisar saker som aldrig hänt. Förr var livslång skam att vänta om man avslöjades i sitt ljugande, medan konsekvenserna nu blir bokkontrakt och tv-serier om man spelar sina kort rätt. Eller i alla fall kändisskap och en alternativ karriär.

Den självutnämnda uppfinnaren Elizabeth Holmes fick en miljard dollar från investerare för att utveckla sin analysapparat som utifrån en enda droppe blod påstods kunna upptäcka sjukdomar och infektioner.

LÄS MER: Recension: ”And just like that” – HBO Max

Caroline Calloway fick en miljon följare och ett bokkontrakt tack vare sina långa Instagraminlägg om sitt charmiga universitetsliv. Men manuset lät vänta på sig trots förskottet på en halv miljon dollar. 2018 avslöjade kompisen och kursaren Natalie Beach att det var hon som stod för de flesta inläggen. Calloway startade ett nyhetsbrev för hundra dollar i månaden för ”den inre kretsen” (det vill säga alla betalande prenumeranter). Just nu tar hon emot förhandsbeställningar av den självpublicerade boken ”And we were like”, som saknar publiceringsdatum men som ska avslöja allt om henne och Natalie. Om den någonsin kommer ut.

Den självutnämnda uppfinnaren Elizabeth Holmes fick en miljard dollar från investerare för att utveckla sin analysapparat som utifrån en enda droppe blod påstods kunna upptäcka sjukdomar och infektioner. Men en artikel i The New York Times 2018 avslöjade att apparaten inte fanns och aldrig skulle finnas. Holmes hade inte ens hade en prototyp och pengarna hade gått upp i rök. Förra månaden gjorde sig Elizabeth Holmes redo för den kommande rättegången där hon står anklagad för bedrägeri och förskingring och riskerar upp till 20 års fängelse. Samtidigt påbörjade Amanda Seyfried inspelningarna av miniserien ”The Dropout” (Hulu) där hon har huvudrollen som Holmes.

En historia som får mycket uppmärksamhet – positiv eller negativ spelar ingen roll – innebär pengar och bluffhistorierna kan bli till både true crime, samhällsskildringar och ingå i redan etablerade stories. När filmskaparen Adam McKay köpte rättigheterna till filmen ”Bad Blood”, där Jennifer Lawrence ska spela Holmes, var hennes historia redan känd. Det fanns redan flera podcasts, boken ”Bad Blood: Secrets and Lies in a Silicon Valley Startup” och en dokumentärserie, ”The Inventor” (2019), på HBO. Hon har fans som kallar sig ”Holmsies” och använder sig av hashtagen #GirlBoss. Det säljs Elizabeth Holmes-utklädnader till Halloweenfester.

När Hulu köpte rättigheterna till Sorokins historia trendade hennes namn på sociala media, det såldes t-shirts med texten ”Fake German Heiress” (”Falsk tysk arvtagerska”) och modetidningar körde ironiska ”Så får du Anna Delvey-looken”-guider. I dag ligger Lena Dunham i startgroparna för ytterligare tv-serie om henne.

När Hulu köpte rättigheterna till Sorokins historia trendade hennes namn på sociala media, det såldes t-shirts med texten ”Fake german heiress” (”Falsk tysk arvtagerska”) och modetidningar körde ironiska ”Så får du Anna Delvey-looken”.

LÄS MER: Jackie Collins sålde en halv miljard böcker

I sin essäsamling ”Falsk spegel” (2020) skriver Jia Tolentino att bluffandet är en amerikansk tradition, en variant av den amerikanska drömmen som säger att du kan bli vad och vem du vill. Hon ringar in tiden efter fastighetsbubblan 2008 och den efterföljande finanskrisen som startskottet för det moderna fuskandet och skriver vidare att sociala medias kapitalisering av våra känslor, personligheter, intressen och drömmar har gjort oss till både varor och försäljare.

Men jag skulle vilja lägga till ”besvikelser” och ”misslyckanden” på listan över saker vi numera kan kapitalisera på. Den moderna retoriken säger ju nämligen att nederlag kan vändas till lärdomar och att svagheter kan bli till styrkor. Detta har det avhandlats i böcker, föredrag och seminarier länge. För är det någonting som har låg status i dag är det att misslyckas och i ännu lägre kurs står felandet – om man inte berättar om det i en bok eller ett blogginlägg och vinner ärlighetspoäng som sedan kan omvandlas till sommarprat, workshops eller vad det nu kan vara.

Ursäkter betyder ingenting, förlåtelse existerar knappt längre. Att fela är inte längre mänskligt utan omänskligt. Kanske är det cancelkulturens fel? Bättre då att bara casha in så gott det går, tycks tidsandan säga, och det gäller både bedragare och deras offer.

Rachel DeLoache Williams, en dåvarande bildresearcher för Vanity Fair var kompis med Anna Delvey och blev svindlad på 62 000 dollar. Hon har skrivit om händelsen i boken ”My friend Anna” som hon fick ett förskott på 300 000 dollar för. Hon fick också ytterligare 35 000 dollar från HBO för serien ”Generation Hustle” där ett entimmesavsnitt baseras på Williams historia (Williams får också 10% i royalty).

Caroline Calloways ”vän” Natalie Beach går det heller ingen nöd på. Hon ska ha sålt ett filmmanus om vänskapen för en miljon dollar.

När Anna Delvey twittrade ”Att hamna i domstol är det nya sextape” strax innan hon blev dömd tänkte jag att det var en väl stöddig tweet. Men det har visat sig att det var ett smart karriärdrag – och att hon hade helt rätt.

LÄS MER: Tidningen Frida var alltid en falsk bästa vän

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.