Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Hynek Pallas: Att välta statyer för inte alltid saker framåt

I söndags välte demonstranter i Bristol statyn över slavhandlaren Edward Colston ned i floden Avon. I Prag restes nyligen ett monument som hyllar gammal imperialism. Hynek Pallas påminner om att statyernas historia alltid är komplex.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Google maps var häromdagen reptilsnabba med att ompositionera koordinaterna för statyn över Edward Colston i Bristol. Colston – en 1600-talsfilantrop och slavhandlare – stod sedan 1895 staty i den engelska staden, men kastades under söndagens Black Lives Matter-demonstration i floden Avon.

Hurraropen ville aldrig ta slut – och knappnålen svävar nu över vattnet med påskriften ”permanent stängt”.

Statyer och deras bakgrund är alltid komplexa. Något som har varit ett huvudargument i den senaste omgången kontroverser kring slavhandlarmonument. Colstons rikedomar gick till att bygga sjukhus, skolor och fattighus menar ena sidan – statyn gör att vi minns historien. Den andra påpekar hur monumentets dubbelhet används för att släta över människohandelns brutalitet.

LÄS MER: Rasismen glöms bort efter upploppen - gång på gång

LÄS MER: Recension: Learning from the Germans: Race and the memory of evil" – Susan Neiman

Mest infekterad har striden varit i USA – 2017 kulminerade bråket om bortforslandet av sydstatsgeneralen Robert E Lee i Charlottesville i nazistmarsch och terrordåd. Eller kring ”gynekologins” fader, Marion Sims, vars staty plockades bort från Central Park 2018 eftersom han experimenterade på slavkvinnor. Men den som menar att slavägande generaler med sydstatsflaggor behövs för att minnas historien bör betänka att monumenten nästan uteslutande har uppförts i protest mot svart frigörelse. De restes som reaktion på den så kallade rekonstruktionstiden och slaveriets upphörande samt under medborgarrättsåren.

Det är som om Tyskland hade byggt monument över nazister och Auschwitz-kommendanter på 1970-talet.

Komplicerad är även den andra stora monumentstrid som pågår. Nyligen plockades nämligen statyn av den sovjetiske generalen Ivan Konev ner i Prag. Trots att de myckna Leninsmyckningarna rök i revolutionernas jubel 1989 så har det blivit kvar en del nickningar till den Röda armé som ju faktiskt befriade landet. Men när det uppdagades att Konev även ansvarat för att slå ner uppror i Budapest 1956 och medverkat till invasionen av Tjeckoslovakien 1968 surnade borgmästaren och lät lyfta bort statyn. Ryssland såg rött och häromdagen utvisade tjeckerna FSB-agenter som hade skickats till Prag för att giftmörda den ansvarige borgmästaren. Liksom vitmakt-ideologierna visade Moskva handgripligt att ”historia” för dem är detsamma som makt över minnet.

Visst är Colston, Konev och Sims alla öden förutan vilka vi sämre förstår hur rasismens framväxt är odelbar från ekonomi eller hur människan tyr sig till mordiska ideologier. Men monument är inte historieböcker. De markerar vördnad i det offentliga rummet, blir mer symboliska än nyanserade – och underkastas därför av förståeliga skäl lätt samtidspolitisering och nycker.

Något den som tror att monumentförändringar enbart är framåtsträvande kan lära av att kasta blicken mot ett annat pågående centraleuropeiskt statydrama. Efter svenskarnas belägring av Prag under 30-åriga kriget uppfördes 1648 en Mariakolonn av den habsburgske kejsaren. Drygt tre sekler senare blev den katolska pelaren en nagel i ögat i det nya Tjeckoslovakien, där man ansåg sig ha befriats från sitt imperie-ok, varpå en uppretad folkmassan 1918 rev kolonnen.

I förra veckan restes monumentet igen. De flesta Pragbor betraktar det som en generande konservativ och oförståelig gest – medan politiker och arkitekt förklarar att det ju var ”folket” som på 1600-talet ville ha den byggd. I grannlandet Ungern har Viktor Orbán i flera års tid rivit och byggt monument med liknande argument, och låtit historien spegla hans politik.

I en värld där politiken oftast är allt annat än progressiv och där åberopande av folkvilja sker till höger som vänster är statyer faktiskt inte mycket att luta sig mot. Den bästa lärdom vi kan dra av brons- och marmormännens öde är i stället vikten av att skolan även i framtiden har en rejäl historieundervisning på schemat.