Att unna sig förgänglig skönhet

Vad är det som är så lockande med snittblommor? Och hur dåligt samvete är det rimligt att ha över att man köper dem? Kajsa Bergström Feiff om att investera i förgänglig skönhet för att fira att man vunnit över sin egen vardag.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv” tänker jag där jag kliver genom snödrivorna i februarisolen och låtsas att mina smutsiga kängor har en liten klack, värdiga en vuxen kvinna på väg för att köpa blommor till sitt vackra, välstädade hem. Illusionen faller givetvis så fort jag kommer in i blomsterbutiken och ställer mig i kön. Jag är visserligen ofta inne och spanar lite, men vet fortfarande aldrig riktigt vad jag ska be om. Jag försöker se lapparna på varje hink så jag har ett hum om vad de kostar. Kanske borde jag gå till Ica och köpa några billiga tulpaner i cellofanstrut? Men nej, jag har bestämt mig för det här nu.

ANNONS

LÄS MER:Fler twitterdrev åt folket

Det är en medelklassmarkör att köpa snittblommor, har jag hört. Och även om det knappast är en klassfråga att uppskatta en fin bukett så stämmer det säkert i viss mån att det är det att köpa den. Men medelklass eller ej – för mig är denna lyx ganska ny. Så länge jag bodde ensam var den största omsorg jag visade mitt hem att då och då plocka upp min tvätt från golvet och kanske vattna min enda, ständigt tynande krukväxt. Att som ensamstående frilans lägga pengar på något annat än öl och undermålig snabbmat var aldrig ett alternativ.

Jag är inte mycket rikare idag, men nu, när jag på grund av min bonusfamilj har fått snabblära mig att ha ett hem där det ibland är nästan rent – ja vid enskilda tillfällen till och med luktar gott – då är de hemförda blommorna mer än bara skönhet. De är det slutgiltiga beviset på att jag vann. Att jag nu har tämjt min förr så förvildade bostad till den grad att jag vågar föra in ett element av förgänglighet. Till och med betala för det.

Hade jag varit lite mer konsumentaktivistiskt lagd så borde jag tydligen inte köpa några blommor alls, förstår jag av en googling medan jag väntar i kön i blomsterbutiken. Eller i alla fall hålla mig till tulpaner. Svenskarnas favoritblomma är den enda som till största delen är inhemskt odlad (nåja, tulpanlökarna är oftast hitflugna, men blommorna är i alla fall ofta uppdrivna på svensk mark), medan nästan alla andra har flugits hit från Holland och i somliga fall ända från östra Afrika.

ANNONS

LÄS MER:Ingen gillar en kacklare

Tillfälligt drabbas jag av dåligt samvete och föresätter mig att bara köpa snittblommor som är i säsong, tills jag nästa ögonblick minns att jag bor i Sverige och att ”säsongen” är lång som ett fjärilsliv. Jag tröstar mig med att jag är långt ifrån någon storkonsument och avger det helt tandlösa löftet att bara handla blommor när jag verkligen känner att jag längtar efter dem. Det vill säga fortsätta precis som jag redan gör.

Till slut är det min tur. De har slut på tulpaner, men jag pekar på tre rangliga ranunkler och en spretig kvist av något jag inte vet vad det är. Får dem inslagna i silkespapper. Betalar en summa motsvarande i alla fall två Icabuketter, men viftar bort den tanken och promenerar sista vägen hem i solen med min nyköpta förgängliga skönhet i en påse. Nästan precis som mrs Dalloway.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS