1942 lät Woody Guthrie meddela att hans gitarr dödar fascister. 70 år senare vill musiker inte stöta sig med någon tänkbar målgrupp. Vem bryr sig ens om att den uzbekiske diktatorn Islam Karimov kokar sina meningsmotståndare levande? Inte Julio Iglesias eller Sting som uppträdde för hans dotter. Deras gitarrer dödar inte fascister, utan äter smulorna som trillar ner från deras bord.
Att sjunga och dansa som dresserade cirkusdjur inför tyranner har blivit en musiktradition, från Tina Turner till Elton John. Särskilt påhittiga var Queen. Inte nog med att de spelade i Sydafrika under apertheidtiden 1984, de överlevande medlemmarna hade mage att uppträda på Nelson Mandelas 90-årskalas i Hyde Park 2008. Och nyligen besökte svenska Sabaton den ockuperade Krimhalvön för att spela inför ett mc-gäng med kopplingar till Putin.
Men det var den 19 augusti som vi nådde en ny milstolpe för genren “artister uppträder för diktaturer”. För första gången spelade ett västerländskt rockband live i Nordkorea.
I ett filmklipp från nyhetsbyrån Reuters skymtar jag en konsert som bara stundtals har högre produktionsvärden än en genomsnittlig skolavslutning. På scenen står det slovenska industrisynthbandet Laibach och spelar utomjordiska karaokecovers av Europe, Beatles och Opus. Däremellan sticker de in ett Sound of Music-medley. Klipp till publiken som skruvar på sig, zonar ut i blicken och drömmer sig bort till närmsta arbetsläger.
Efter spelningen bad BBC en i publiken recensera sin konsertupplevelse. “Det finns all möjlig musik. Nu vet vi att det finns sådan här musik också.” Så stor är rädslan för regimens repressalier att man inte vågar uttrycka något som ens påminner om en åsikt. Samtidigt tänker jag: om Nordkorea ska bjuda in sin första västerländska popakt, är ett slovenskt industrisynthband verkligen det bästa valet?
Men till skillnad från Mariah Carey, 50 Cent och Beyonce – som alla har uppträtt för diktaturer – finns det en intern logik i att just Laibach spelar i Pyongyang. Ända sedan bandets födelse 1980 har de experimenterat med fascistoid estetik, det är införlivat i hårdsynthens symbollek.
Att Laibach uppträder i Nordkorea med en så surrealistisk setlist kan bandet möjligtvis skriva av som ett performancekonstverk. Däremot kan de inte fly från den underliggande problematiken i att artister uppträder för icke-demokratier: de blir en del i landets propagandamaskin. Det hör inte till ovanligheterna att artisterna även blir ombedda att säga något snällt om landets goda ledarskap eller välfungerande infrastruktur.
Fast när det kommer till Laibachs märkliga spelning kanske det aldrig var meningen att sprida propaganda om ett progressivt Nordkorea öppet för kulturella utbyten över nationsgränserna. Kanske var Laibach-spelningen det motsatta. En regimstyrd ansats att smutskasta och avmystifiera västerländsk popmusik.
Visst, musik kan döda fascister. Men underskatta aldrig fascisternas förmåga att döda musik.
Läs också: Adam Cwejman: Låt Sabaton vara ifred
