Att spela en roll som byggs av andra

Recensenterna kallar henne "självlysande" och "elektrisk". Men Andrea Edwards var först väldigt tveksam till att spela Grace i Dogville.

ANNONS

– Jag förstod ingenting av Grace när jag läste manuset. Jag är van att få en lust, en lukt, en utmaning, en nyfikenhet. Men hon var ett fullkomligt mysterium, säger hon.

Två gånger sa hon till regissören, Frida Röhl, att hon gärna fick ge rollen till någon annan. Men Frida Röhl tyckte att hon skulle vänta, sa att den här rollen bygger på vad andra ger, Grace är en projektionsyta.

– Precis så var det. Det har gjort att arbetet varit ganska oneurotiskt. Texten måste ju pluggas in förstås, men jag behövde inte sitta hemma och bygga rollen, jag har bara fått öppna mig för vad som kommit från andra på repetitionerna. Jag kunde släppa taget. Det är en fantastisk ensemble.

ANNONS

LÄS MER:Vacker brutalitet i Dogville

Vad betyder recensioner för dig?

– Jag brukar jämföra med aktiemarknaden, en chimär, något som bara existerar för att folk tror på den fast alla vet att det bara är en människas tyckande. Men så länge branschen bryr sig så blir man medberoende. Men det är klart, det är en enorm lättnad, och lycka när man får bra recensioner.

Kaninerna gömmer sig under soffan

Dogville bygger på Lars von Triers film om en liten amerikansk stad under depressionen. Dit kommer Grace en dag, på flykt undan maffian, som hon säger. Invånarna gömmer henne, men i gengäld får hon jobba hårt och blir utnyttjad på alla sätt. Historien får ett våldsamt slut.

Veckan efter premiären på Folkteatern sitter vi i hennes kök, där ett porträtt av Ernst-Hugo Järegård står på bordet.

LÄS MER:Folkteatern oroas av nya storhotellet

– Min idol, säger Andrea Edwards och lyfter upp den lilla fotoramen.

Hon har bytlånat sig till en tvåa i Annedal. Det har blivit mycket tid i Göteborg och på Folkteatern den senaste tiden, i våras spelade hon i Erik Holmströms dockteater Faustus. Nästa år ska hon vara med i Tone Schunnessons dramatisering av Jane Eyre.

– Jag har vänner kvar här och det känns speciellt att komma hit igen, att ha ett vardagsliv här. Jag trivs väldigt bra med det.

ANNONS

I vardagsrummet står en tom bur. De två kaninerna Hedvig och Ernst-Hugo har gömt sig under soffan, de har också fått följa med från Stockholm. Andrea Edwards har haft kaniner sedan hon var fem år, alla andra pälsdjur är hon allergisk mot.

– Jag hyrde ett släp, jag skulle ändå ta ner 50 morgonrockar till Hagabadet, som jag lånat.

Vad hade du morgonrockarna till?

– Jag ordnade en festival i Dalarna i somras och musikerna spelade nästan gratis så jag tänkte att alla skulle få bo i stugor med sjötomt och med morgonrockar och strutstvål.

LÄS MER:Linbanan kan hota Folkteaterns verksamhet

Strutstvål?

– Ja, det ligger en strutsfarm i närheten, de har allt möjligt. Den här lampan till exempel är ett obehandlat strutsägg.

Nästnästa sommar tänker hon göra om festivalen. Andrea Edwards har ständigt nya projekt på gång vid sidan av skådespeleriet,

– Det måste jag ha. Har jag inget så skapar jag något i mitt hem. Jag är en lycklig arbetsnarkoman.

Nu är det teatern som tar all tid men hon har också en film liggande om svenska damlandslaget som ska färdigställas.

– Och så är jag julmaniker, jag börjar med julen i oktober, jag har ett helt förråd fullt med julsaker. Alla projekt är lika viktiga.

ANNONS

"Skitroligt men också vidrigt"

Hon såg Lars von Triers film när den kom 2003 och blev tagen av den, men minns att hon blev irriterad för att Nicole Kidman var så vacker. När Andrea Edwards fick höra att Frida Röhl skulle regissera Dogville på Folkteatern blev hon eld och lågor.

– Jag har velat jobba med henne i tio år så jag bara skrek rätt ut av glädje, när jag fick frågan om jag ville vara med.

Då visste hon inte vem hon skulle spela, att det kunde bli Kidmans roll, föresvävade henne inte över huvud taget. Ett par dagar innan arbetet skulle börja fick hon veta att hon skulle spela Grace.

– Jag fattade inte först vem Grace var och när jag fick veta så tänkte jag bara: Nej! Jag tyckte det var ett coolt val att låta en 52-åring spela henne, men jag tyckte verkligen inte att det skulle vara jag.

Vad har varit det svåraste med att spela Grace?

– Att spela en människa som låter sig behandlas på det här sättet och inte säger ifrån. Vi fick bygga en sorts bakgrund som kändes trovärdig, var hon kommit ifrån. Jag tänkte mycket på människor som sadlar om och bestämmer sig för att bli en god människa. Men Grace är ju inte rätt igenom god och förlåtande, det var viktigt med balansen..

ANNONS

LÄS MER:"Det är en skådespelarlycka"

Det slutar med en brutal hämnd, hur känns den scenen?

– Fram till dess har Grace bara förhållit sig, parerat och tagit emot. Rent skådespelarmässigt är det skönt med en scen där jag kan ta emot bollen och skicka tillbaka den. Skitroligt, men också vidrigt. Det blir tydligt att pjäsen inte handlar om vem som är ond eller god utan vad olika saker gör med människor.

Hur ser du på historien som Dogville berättar?

– Dels det uppenbara, vad kollektivet gör med människor, hur vi hanterar saker som är okända för oss, vårt främlingsförakt som växer sig allt starkare. Men Dogville handlar också om de stora frågorna som ligger under detta. Vad är det att förlåta någon?

– En ny tanke som jag fick under arbetet, tack vare regissören Frida Röhl, är att det kan vara arrogant att förlåta, man sätter sig i ett von oben-perspektiv. Det var en nyckel till att förstå min roll. Jag kunde känna igen min koloniala bild av människor som kommer hit, hur ogärna jag än vill ha den. Grace vill inte se vilka de här människorna är, hon ser dem bara som enkla människor i en vacker trakt.

Är det viktigt att förstå ondska?

ANNONS

– Nej, vad som är ondska vet inte jag och pjäsen ger heller inga svar, men jag hoppas den får människor att tänka. Jag tror på människor. Det kan vara svårt att behålla sin godhet, det går, men det kräver arbete och det här samhället håller på att göra det helt omöjligt.

Hur då?

– Vi lever i ett samhälle som så totalt bygger på individualism och skövling av vår planet. Det gör att ondskan kan gro och få fäste i alla

Du låter väldigt pessimistisk.

– Nej, för fan. Jag tror vi kommer att klara det, att det kommer att växa fram ett nytt sätt att vara människa på, men det kommer att ta tid.

LÄS MER:Dogville är ett moral- och främlingsdrama

Andrea Edwards reser sig och tar fram ett flygblad om klimatkrisen med rubriken Jorden brinner.

– Jag hade sådan klimatångest inför valet så jag skrev ihop det här och åkte ned till Nordstan och delade ut 100 ex helt själv, jag ville inte ha någon med mig, ville bara göra det. Jag kände mig galen men jag är glad att jag gjorde det. Det finns hopp i mig också annars skulle jag inte orka.

Uppvuxen på teatern

Andrea Edwards är praktiskt taget uppvuxen på teatern i Göteborg, mamma Inga var skådespelare och Andrea Edwards var statist på Stadsteatern och Angeredsteatern från 8 till 15 års ålder. När hon var 16 år tänkte hon söka hon till scenskolan på dispens.

ANNONS

– Jag hade fått en massa support av de vuxna skådespelarna men jag var ju en osnuten tonåring så det blev ju inget med det.

Samma år flyttade hon till Stockholm, flydde på grund av olycklig kärlek. Hon blev kvar där och utbildade sig så småningom till kock. Men längtan till teatern fanns kvar och hon hamnade på scenskolan i alla fall till slut.

– Jag missade kanske en viss typ av roller eftersom jag var 34 år när jag gick ut, men jag är tacksam över att jag fick börja om min kärleksresa till teatern och inte gå i mina föräldrars fotspår.

Fakta: Andrea Edwards

Född: 1966 i Lund, uppvuxen i Göteborg

Bor: För tillfället i Annedal, annars Stockholm.

Familj: Pojkvännen Erik Holmström, mamma, systrar, två statister från Scum som blivit som familjemedlemmar, kaninerna.

Läser just nu: Sapiens av Yuval Noah Harari.

Scenkonst som senast berörde: I love Chris av och med Sylvia Rauan, Stockholms stadsteater.

Aktuell: Spelar Grace i Dogville på Folkteatern.

Tidigare: Har spelat på bland annat Teater Giljotin, Teater Tribunalen, Dramaten, Kulturhuset Stadsteatern och Galeasen i Stockholm. På Malmö Dockteater medverkade hon i Funktionell dumhet och regisserade Skvalpet. På Folkteatern i Göteborg i Doktor Faustus.

2011 hade Scum-manifestet av Valerie Solanas premiär, den blev mycket uppmärksammad och hyllad men förföljdes också av näthat. Andrea Edwards fortsatte att spela den då och då under fem år, men just nu har föreställningen paus.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS