Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/1

Att skriva en roman är som att bygga ett hus

Att skriva en roman är som att bygga ett hus, eller? Författaren Martin Engberg skriver med färgflagor i ögat om det ständiga behovet av att hitta fysiska metaforer för skrivande, i sista delen av GP Kulturs sommarserie ”Älskade sommarhus”.

Serie: Älskade sommarhus

Under pandemin har priserna på sommarhus och torp på landsbygden rusat i höjden. Allt fler vill vara ifred i landsbygdens trygga famn, vilket programutbuden på tv vittnar om. Men vad säger denna längtan om oss? Hanna Hellquist, Martin Engberg och Donia Saleh, med flera, skriver om drömmen om torpet.

Att skriva romaner liknas ibland vid att bygga hus, men vad ska i så fall skrapa färg liknas vid? Bearbetningen av en översättning?

Liggande på takpannorna i färd med att avlägsna gammal färg från ett utskjutande tak, börjar jag fundera på varför skrivande så ofta liknas vid mer uppenbart fysiskt arbete. Huset vi äger var från början ett mindre lantbruk, men har fungerat som fritidshus i över femtio år. Nu har vi bestämt att det ska byta färg, från gult, till en ljusare, gräddigare färg. Jag tar ett tag med skrapan. Färgflagorna singlar ner över mitt ansikte.

Jag lyfter på huvudet, blinkar. Försöker borsta av ansiktet. Med en färgflaga i ögat ser trädgården nedanför mina fötter diffus ut.

Rabatterna är välansade där min sambo hunnit gått fram; likaså odlingslotten som också hon sköter mest. Annars finns det en hel del i grönskan kvar att ta hand om.

Att skriva är som att odla en trädgård. Sätta frön, driva upp, gallra. Kultivera det alltför vilda, utan att utplåna naturens skönhet. Ett arbete som kräver tid för att ge synliga resultat.

Att skriva är som att odla en trädgård. Sätta frön, driva upp, gallra. Kultivera det alltför vilda, utan att utplåna naturens skönhet.

LÄS MER: Sommarställena avslöjar klassamhället

Se där, ännu en liknelse som ska hjälpa till att ge konkretion till något som i själva verket är abstrakt och flyktigt: hur går det till att skriva? Går det att lära sig, bli bättre, rentav bäst på det? Också vi som ägnar oss åt denna syssla dagligen ställer oss frågan: Hur går det till? Orden dyker upp som kaninen ur trollkarlens hatt, men det är ingen kanin, det är ord, och det finns ingen hatt, bara du själv och din egna hjärna, och ibland finns det ingen kanin att dra fram ur den, fingrarna skrapar förgäves mot hattyget.

Antagligen har Marguerite Duras sagt det bäst: ”Skriva./Jag kan inte./Ingen kan./Det måste sägas: vi kan inte./Och ändå skriver vi.”

Den ovissa, abstrakta, osynliga inre rörelse skrivandet utgör, är svår att ringa in. Att skriva romaner är som att bygga hus, odla sin trädgård? I själva verket handlar det väl mest om att stå ut med att inte veta. Om det ska gå. Om det ska bli något alls.

För om vi byggde hus på samma sätt som vi skriver romaner skulle inga ROT-avdrag i världen kunna rädda byggbranschen.

Annie Dillard skriver: ”Raden av ord är en hammare. Du hamrar mot väggarna i ditt hus. /…/ Efter att ha ägnat många års uppmärksamhet åt detta vet du vad du ska lyssna efter. Vissa av väggarna är bärande; de måste stå kvar, annars rasar allt. Andra väggar kan utan risk tas bort; du hör skillnaden. Tyvärr är det ofta en bärande vägg som måste bort.” Av de storslagna planerna på att bygga en bro till månen, skriver Dillard, blir det bara material kvar till att bygga ett skjul.

Zadie Smith är inne på ett liknande spår när det kommer till husmetaforen, men delar in författartyperna i två kategorier: de som hela tiden kastar om planen, och kan byta plats på kök och vardagsrum, installera en pool i källaren och i nästa stund riva ut den igen. Och den andra sorten som arbetar fram boken mening för mening, kapitel för kapitel, och skriver den kronologiskt från början till slut.

Men det tror jag på när jag ser det.

Å andra sidan: just för att skrivandet är en osynlig, abstrakt syssla som inte låter sig naglas fast av checklistor och käcka tips, finns det inte heller en tydlig avgränsning när det sker, eller hur. Idéer och ord har en tendens att komma också i stunder när rumpan inte är placerad på stolen framför skrivbordet.

Den där anekdoten om Evert Taube, var har jag hört den? En bekant till diktaren får syn på honom i färd med en simtur i viken och bestämmer sig för att ta sig ut och hälsa, men blir avsnäst av trubaduren med orden: ”Tyst, jag skriver!”.

Att skriva romaner är som att bygga hus, odla en trädgård, simma i en vik? Kanske är de där liknelserna som vill jämföra skrivandet med kroppsligt arbete mest en fråga om att rädda författandets anständighet? Författaren vill ge läsaren intryck av att skrivandet minsann, på samma sätt som ogräsrensning, är hederligt kroppsarbete. Fysiskt påtagligt. Vilket det också är, och ändå inte, eftersom det mesta av det pågår under relativt yttre stiltje: att skriva är att sitta på en stol och stirra snett upp mot taket med munnen lätt öppen och tankarna vandrande.

Ser det ut som att du jobbar nu?

Om vi byggde hus på samma sätt som vi skriver romaner skulle inga ROT-avdrag i världen kunna rädda byggbranschen.

LÄS MER: Huset var pappas dröm som jag ärvde

Men på papperet ska inget av mödan, pauserna synas; byggnadsställningen rivas. Byggdammet skuras bort.

Och förstås skriver jag inte detta liggande på ett tak. En del av det har jag rent av skrivit stående i en backe i Masthugget, knappande på mobilen, och på vändplanen nedanför lägenheten där jag gick i cirklar och skrev i minst en halvtimme innan det kom en hoper ungar på utflykt på väg till Slottsskogen och avbröt mig.

Och nu, när jag skriver detta, sitter jag förstås vid mitt skrivbord i källaren (fast nu står jag upp, för skrivbordet är höj- och sänkbart).

Läsaren och författarens text är två olika saker. Som det gamla skämtet. Barnet skriver i brevet: farfar, du måste läsa det här långsamt, för jag har inte lärt mig skriva så fort än.

Frågan om hur något är gjort är en sak. Vad den färdiga texten gör en annan, och viktigare: har författaren lyckats få sin text att göra det som var tänkt, eller i alla fall något som är lika bra? Antagligen inte, men med lite tur blev det i alla fall något. Ett skjul. Ett skjul kan vara okej. Försöka är trots allt det enda som finns. Bygga upp, riva ner. Bygga upp igen.

Inte konstigt kanske att det kommer en strid ström av böcker och artiklar om skrivandet? Det är många som vill veta. Hur det går till. Det vill jag också. Till slut slinker beskrivningen alltid ur liknelsens grepp, låter sig inte naglas fast, men med lite tur hinner något av det osynliga som ligger bakom orden kanske ändå skymta fram.

Jag blinkar, lyckas peta loss färgflagan ur ögat och är tillbaka på taket. Landskapet blir skarpare igen, skogen, ladan, de stora ekarna som andas i sommarbrisen. Jag vänder mig på mage och hasar ner till byggnadsställningen. Jag har arbetat med handen och under tiden har en tanke dykt upp som kräver att bli klädd i ord.

Efter att jag sköljt ansiktet med vatten och fått bort färgflagorna ska jag sätta pennan mot papperet och se vad den vill.

LÄS MER: Sommartorpet i skogsbrändernas tid

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.