Jag börjar lyssna på den helt fängslande radiodokumentären i P1 "Saga - överlevaren från Drottninggatan" och vill aldrig sluta. Vill inte parkera bilen, stänga av bilradion, kliva ur, lasta av matkassarna och missa ett enda ögonblick av den här berättelsen.
Som tur är kan jag redan några dagar senare fortsätta höra Saga Berlin, nu live, berätta om sin konst, och sitt liv – och kritisera den enligt henne inkonsekventa svenska juridiken – under rubriken "Konst som motstånd" på Stora teatern, i ett förtätat scensamtal med kulturjournalisten och författaren Ika Johannesson.
Jag kan inte ens börja föreställa mig de ambivalenta känslor Saga Berlin måste ha fyllts av då hon vittnade mot Rakhmat Akilov, terroristen som förstörde hennes liv och dödade fem personer på Drottninggatan 7 april 2017, samtidigt som hon själv stod åtalad för grov skadegörelse.
Efteråt fick hon 150 000 kronor i ersättning för sönderslagna armar och ben och de svåra hjärnskador hon nu tvingas leva med permanent. Själv dömdes hon att betala drygt 280 000 kronor i skadestånd för sin skadegörelse.
Detta efter att ha planerat, och med hjälp av andra uppfört, det i kulturkretsar hyllade, men av andra hatade, konstverket "Uppfinn nått eller dö” – spraymålat i rött på det vita kaklet i en utomhusbassäng i Hägersten. Avsikten var redan från början, enligt konstnären, att sanera och återställa bassängen, inför sommarsäsongen.
Även om uppsåtet primärt var att skapa ett konstverk, och väcka debatt, krävdes en omfattande sanering för att ta bort graffitin, och återställa bassängen till sitt ursprungliga skick, resonerade domen.
Anna Odell dömdes till 50 dagsböter om 50 kronor för oredligt förfarande och våldsamt motstånd för sitt examensverk från konstfack "Okänd kvinna" 2009. Skadeståndet på 12 350 kronor ogillades.
Saga Berlin döms tio år senare till 70 dagsböter om 50 kronor, samt ovan nämnda skadestånd. Genom kampanjen #backasaga samlade allmänheten på kort tid in 250 000 kronor för att täcka kostnaderna i samband med rättsprocessen efter fotoprojektet.
Samtalsstunden på Stora teatern väcker tankar om likhet inför lagen, hur juridik tillämpas på olika slags brott och synen på graffiti som konst eller klotter. Tankar kring olika mediala bilder och förklaringsmodeller kring kvinnliga konstnärer och gränslöshet gör sig också påminda.
Bilder som på ett lysande sätt också gestaltas av Alexandra Nordberg i den aktuella teaterföreställningen "Ensam galning". En unik, skrämmande stark och mediekritisk monolog framförd i ett tidigare slakthus i Gamlestan, där kopplingar bland annat görs till Karin Johannissons bok "Den sårade divan" om psykets estetik hos tre andra kvinnliga konstnärer: Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs.
Efter att ha sett genrepet fortsätter jag fundera över konsten, konstnärlig frihet och begränsningar, vem som censurerar vem och varför?
I slutändan är vi ju alla medskapare av vårt samhälle, dess konstnärer, mediabilder och rättsystem.
Fotnot: Tingsrättens dom mot Saga Berlin är överklagad till hovrätten som ännu inte meddelat sin dom.
