Donald Trump och GP:s Jan Andersson.
Donald Trump och GP:s Jan Andersson. Bild: GP/TT

Att leva med Trump

Det är tungt, tröttsamt och besvärligt. Men det finns medicin. GP:s Jan Andersson berättar om hur det är att leva med Trump.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Så kom nyheten om Iran. Fyra flashar i mobilen och allt rullade igång igen. Jag lever nämligen med Trump. Det är inget jag är stolt över men heller inte något jag försöker dölja. Ibland känns det tungt, tröttsamt och besvärligt, som en orangefärgad klump i bröstet, och ibland tänker jag knappt på honom. Det är bra dagar. Men de kommer allt mer sällan.

I sommar har jag levt med Trump i tre år. Den 16 juni 2015 gled realitystjärnan från The Apprentice ner för sin rulltrappa och in i mitt liv. Det var då Trump förklarade för världen att han ville bli USA:s 45:e president. Det var då han stötte med fingret i bröstet på omtanke, intelligens och anständighet och skrek You're fired!!

ANNONS

Först kände jag ingenting. Jag visste knappt vem Donald Trump var och det fanns så många drivna politiker i primärvalet att den pompöse hotellmagnaten bara var en clown till kaffet, en irriterande mygga som den trötta republikanska elefanten snart skulle vifta bort eller mer troligt sätta sig på.

Men något spred sig i kroppen och obehaget växte i takt med att de andra trillade bort en efter en, sansade republikaner som John Kasich försvann tillsammans med verkliga foliehattar i form av Ted Cruz och Ben Carson. Då högljudda och stridslystna, nu förenade i tyst acceptans. När Trump till slut vann över Hillary Clinton kunde jag inte längre värja mig. Mitt immunförsvar bröt ihop.

Sedan dess har "President Spanky" spänt fast mitt liv i ett skruvstäd. Jag har läst, lyssnat, tittat, klickat och suckat mig igenom tusentals nyhetssändningar och krisartade analyser om "the Tweeter-in-chief" på CNN och MSNBC. Jag har löst en prenumeration på New York Times för att kunna följa deras rapportering om "Fat Nixon", svurit åt Tucker Carlsons och Jeanine Pirros världsfrånvända analyser i Fox News och skrattat kraftlöst åt Steve Doocys supporterjournalistik i samma kanals morgonprogram Fox & Friends. Inte för att jag vill, gud nej, utan för att min kropp tvingar mig till det. För att jag måste. För att jag lever med Trump och behöver min dagliga shot of crazy.

ANNONS

Men varför då? Vill jag ha parkettplats till världens undergång eller tvärtom försäkra mig om att vi rider ut den här orangefärgade kategori 5-orkanen? Det vet jag faktiskt inte.

Jag har sökt i medicindatabasen Fass, ett slags Hemnet för hypokondriker, efter Trump utan att finna någon vägledning. "Det finns inga läkemedel eller substanser som motsvarar din sökning" var beskedet. Så för att balansera mitt skenande nyhetsintag har jag slutat spela innebandy och löpträna, istället suger jag in roliga pratshower på Youtube med samma kraft som Donald Trump slungar ut sina tirader på Twitter.

En terapeut skulle nog säga att jag försöker släcka min eld med bensin, men för mig är tv-komikerna inte roande för stunden, de är något annat, något viktigare än underhållning. Spetsig satir är mitt serum. Bill Mahers elaka paneldebatter är min bromsmedicin, Stephen Colbert och John Oliver mitt insulin.

Det är inte lätt men tack vare dem går det faktiskt att leva med Trump. I alla fall ett tag till.

ANNONS