Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Namnen på offer från militärdiktaturen mellan 1976-1983 i minneparken Parque de la Memoria i Buenos Aires. Den minnesplats America Vera Zavala oftast besökt. Bild: Heiko Junge
Namnen på offer från militärdiktaturen mellan 1976-1983 i minneparken Parque de la Memoria i Buenos Aires. Den minnesplats America Vera Zavala oftast besökt. Bild: Heiko Junge

America Vera-Zavala: Att ifrågasätta ett folkmord är att ifrågasätta alla

Det kollektiva minnet baseras på kunskap - ibland kunskap man inte vill veta av. Vi måste fortsätta påminna om de folkmord som skett världen över för att hindra försöken att i efterhand förändra obekväma sanningar, skriver America Vera Zavala.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När det i veckan blir känt att Rinkebyskolan inte kommer bjuda in Peter Handke för att träffa eleverna under deras Nobelvecka, och därmed bryta mot en mångårig tradition, berättar en väninna för mig om när hon var på resa till minnesplatsen i Srebrenica. Plötsligt hörde hon en röst och en äldre kvinna gladde sig åt att höra svenska. Hon bodde i Rinkeby men åkte varje år ner för att besöka platsen där hennes son dödades.

Den minnesplats jag oftast besökt är Parque de la Memoria, Minnesparken i Buenos Aires. Jag brukar alltid stanna till vid Dagmar Hagelins namn och vila. Det tog många år efter demokratins införande innan staten fastslog att det var runt 30 000 som dödades av militärjuntan på 70-talet och att det som begicks var ett brott mot mänskligheten. Men detta ifrågasätts ständigt. Under senaste regeringen tvingades president Macris kulturminister avgå just för att han ifrågasatte om det verkligen var så många som 30 000.

LÄS MER: America Vera-Zavala: Folket i Chile vill bort från nyliberalismen

När jag förra hösten åkte till Rwanda kändes mycket bekant. Här var alla namn mig främmande men att mörda ett folk, att sörja sina döda, att minnas, och att försvara minnet mot angrepp går igen. I Rwanda dödades en miljon människor på tre månader. När jag hastigt träffade chefen för Kigali Genocide Memorial Center, Freddy Mutanguha berättade han hur Rwanda studerat minnesplatserna för Förintelsen i Jerusalem och Berlin noga och att det ständiga ifrågasättande mot etablerade fakta sker här som där.

I Förintelsen utrotades sex miljoner judar på europeisk mark. Minnesmärken finns, men de skulle kunna vara fler. Det kollektiva minnet baseras på kunskap, ibland kunskap man inte vill veta av, kännas vid. Vem vill egentligen erkänna att man var med och dödade grannar, medborgare, vänner för att de hade en speciell etnicitet och religion?

LÄS MER: Johannes Anyuru: Känner Svenska Akademien ingen skam för de döda?

Men vi måste fortsätta påminna för det stöttar minnet av varje folkmord, världen över.

Just därför är historien om Peter Handke så allvarlig.

Under tio dagar i juli 1995 samlades 8000 män, pojkar, gamlingar mellan 13 till 80 år i Srebrenica och avrättades. Händelsen var ett folkmord, det har slagits fast, men det är något som alltid går att ifrågasätta och det görs ständigt eftersom det finns ett politiskt intresse från vissa håll att montera ner skulden. Metodiken är ofta densamma och Peter Handke är ett skolboksexempel på detta. Han förnekar inte morden och händelserna men ifrågasätter ständigt slutsatserna och försvagar därmed sanningar som fastslagits.

LÄS MER: När räknas en arbetare som svensk?

Men det är inte Handke som är problemet i Nobelprisdebatten. Det är Svenska Akademien och Nobelkommittén. I en DN-intervju (12 okt) slår den ständigare sekreteraren Mats Malm och akademiledamoten Eric M Runesson fast att Handke står för alla människors lika värde och inte är en krigshetsare. Det är ett uttalande om personen inte om hans verk. Därmed legitimerar Nobelkomittéen förminskandet av ett folkmord och hyllar en person som med sin samlade insats av uttalanden, utspel och i sin litterära produktion på olika sätt bidragit till att väcka tvivel kring folkmordet i Srebrenica. Sanjin Pejkovic sammanställning av Handkes tankegods borde undanröja alla tvivel. (Expressen 1 nov)

LÄS MER: Vad hade kunnat bli av dessa liv om inte döden kommit emellan?

Att premiera litterära verk och författare som försöker förändra obekväma sanningar, hur poetiska de än må vara, är ett moraliskt brott mot de människor som försöker minnas sina döda och alla de människor som ihärdigt arbetar med att förhindra att nya folkmord begås. Det är att skänka litterär glans till galenskap

Jag talar med chefen för Kigali Genocide Memorial nu, han beklagar valet av Handke och säger “Att ifrågasätta ett folkmord är att ifrågasätta alla”.