Det finns inget som gays älskar att prata om som gaykultur. Det är inte bara den ikoniska musiken och filmerna, utan även den sociala kulturen. Hur man rör sig, tittar och läser av varandra. Ett helt avsnitt av den lesbiska tv-serien ”L word” från början av 2000-talet ägnas åt karaktären Danas dråpliga oförmåga att avläsa om tjejen hon spanat in är lesbisk.
Att ha en gaydar är förstås en strategi för att slippa våld. Ett sätt att förstå vem man kan vara öppen och umgås med, eller ragga på, utan att riskera trakasserier. Jag tänker på det här när jag läser en post från juristfirman Folkets juristbyrå, med ett citat från en avslagsmotivation till en person som sökt asyl för att den är hbtq:
”Migrationsverket bedömer att du har lämnat generella och stereotypiska uppgifter gällande att man kan se en persons sexuella läggning på dennes utseende.”
Att ha en helt vanlig gaydar kan nu tydligen motivera ett avslag på en asylansökan.
LÄS MER:"En port till havet” ger röst åt de arabiska bögarna
Att ha en gaydar är tydligen ett privilegium för oss som är födda i Sverige eller har uppehållstillstånd. För en asylsökande är det ”stereotypiskt” (sic!).
Khaled Alesmaels nya bok ”En port till havet” inleds med att huvudkaraktären får ett brev. Han ser det dimpa ned på dörrmattan, eftersom han sitter i sin andrahandslägenhet på Jungmansgatan i Olivedal med blicken fastnaglad vid brevinkastet. Men det är inte brevet från Migrationsverket han desperat sitter och hoppas på. I stället får han ett vykort från en syrisk bög som läst Alesmaels förra bok ”Selamlik”. Det blir fler brev, vilket skapar formen för romanen: noveller i form av berättelser från arabiska bögar.
LÄS MER:Konspirationsteorier ligger bakom J.K. Rowlings transfobi
Det är en intressant form, en brevroman som utgår från brevet som anonym handling, med Migrationsverkets anonymiserande myndighetssvenska som ständig närvaro, eller frånvaro. Att få ett brev från en främling kan öppna upp ett fönster och släppa in syre i en klaustrofobisk tillvaro. Och det är så hela boken känns, jag vill inte lägga mig den ifrån mig. Jag får lust att skicka dem till Migrationsverkets handläggare, i en patetisk tanke om litteraturens magiska kraft.
Att vara asylsökande i Sverige i dag verkar vara att fråntas sin status som människa. Vad du än säger i de här privata intervjuerna verkar kunna ställas emot dig. Om du inte varit öppen i ditt hemland beror det på att du måste vara heterosexuell. Att öppenhet kanske inte är möjligt spelar ingen roll. Men om du har varit öppen kan det tas som tecken på att du lika gärna kan åka tillbaka dit. Du kan väl bara tona ner dig lite, hur farligt kan det vara?
Det är förstås inte de enskilda handläggarnas fel, även om de har börjat ta sig väl mycket kreativ frihet i sina avslag. Handläggarna utför Sveriges numera mycket skeva flyktingpolitik.
Oavsett så är det tydligt att gaydar numera är ett privilegium för oss som är födda i Sverige eller har uppehållstillstånd. För en asylsökande är det ”stereotypiskt” (sic!). Att Migrationsverket numera använder sig av sin ”expertis” inom hbtq-frågor för att motivera utvisningar är pinsamt. Låt oss ha vår gaydar i fred.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
