"Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Nu styvnar löddrig sky i nattens grova hand."
Jag läser Pär Lagerkvists dikt från 1916 och funderar på om den handlar om mig. You talkin' to me, Lagerkvist ..? Smakar på texten, väger de tunga orden, men känner inte att ångesten är min arvedel eller att den löddriga skyn verkligen styvnar. Däremot bär jag runt på en klump i magen, en märklig mix av klimatångest och fullt utvecklad Trumpnoja.
Klimatångesten är värst. Dagen efter att vi köpt vår flygresa till London med familjerum på fint hotell och fyra snordyra biljetter till Warner Bros julpyntade Harry Potter-museum kom FN:s klimatrapport. De motstridiga känslorna gick nästan att ta på. Givetvis går det inte längre att försvara rena nöjesresor till England, inte när vår planet håller på att torrkoka, men det är fortfarande svårt att ta in vad som verkligen sker.
Ju mer omvälvande händelser vi pratar om, desto abstraktare blir resonemangen. Och vår egen undergång känns ju rätt omvälvande får man ändå medge. Lite bökig att hantera. Vardagen är mer konkret. Vardagen är enkel, stundtals begriplig och ibland direkt handfast; antingen flyger vi till London och sviker planeten, eller så avbokar vi resan och sviker barnen. På ett ungefär.
Det finns nämligen rätt enkla saker att göra för att minska sina klimatavtryck och samtidigt bearbeta sin ångest
Så vi flög till London. Njöt av juldekorationerna. Gjorde långbesök på Hamleys. Besökte hemtrevliga pubar. Tog en dubbeldäckare till den imponerande Harry Potter-studion. Undvek att bli överkörda. Vi hade jättefina dagar. Däremot skippade vi lågprisshoppingen, åt lite mindre kött och promenerade så mycket vi kunde.
Det finns nämligen rätt enkla saker att göra för att minska sina klimatavtryck och samtidigt bearbeta sin angst, utan att för den skulle gå runt med skygglappar för vad som faktiskt händer med vår planet. I sin nya bok 50 myter om hållbarhet ger författaren Jessica Cederberg Wodmar konkreta råd och tips på just det.
För oss som inte kan så mycket om klimatberäkningar och CO2-utsläpp men gärna skjuter lite på undergången är boken en ögonöppnare. Viktig och värdefull. En bra julklapp. Dessutom är det, ämnet till trots, rolig och upplyftande läsning.
Att följa rapporteringen om Donald Trump är som att åka obältad i Balder
Det kan man inte säga om rapporteringen kring Donald Trump. För trots att jag blir alltmer nedstämd kan jag inte släppa eller sluta läsa om den buffliga, korkade, obehagliga och hopplöst fåfänga clown som USA valt till sin ledare. Jag har försökt, det ska ni veta, men det går inte. Jag måste hela tiden få veta vad som händer. Trots att det skaver på nerverna.
Att följa rapporteringen om Donald Trump är som att åka obältad i Balder, det gäller att greppa tag i något för att överleva, och med skräckblandad förtjusning luta sig framåt i kurvorna när representanthusets demokratiska majoritet snart driver upp farten ytterligare. Det lär bli en resa. Och till skillnad från vårt Londonflyg inget som Trump kan klimatkompensera sig ur.
