Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/4

Att brodera ord för att väva ihop en text

Maria Domellöf-Wik skriver om vår tids längtan efter det taktila – en längtan som också manifesteras i litteraturen.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

På onsdagen kunde den som ville uppsöka Göteborgs stadsbibliotek för att gå på "stickcafé". Både nybörjare och veteraner välkomnades till den kombinerade handarbets- och litteraturträffen.

"Vilken härlig uppmaning", tänkte jag när lockropet från Göteborgs stadsbibliotek nådde mig via sociala medier. Särskilt som författaren Karin Holmberg gästade cafét för att tala om boken "Svenska broderier", sin kärleksförklaring till de svenska landskapssömmarna.

Själv läste, broderade och stickade jag mig genom gymnasiet. Speciellt minns jag en evighetslång ranka av bordeauxfärgade rosor som jag tålmodigt, med nålens och garnets hjälp, planterade längs den styva kanten av en frackskjorta. Det tog sin tid. Långt senare började en av mina söner brodera: resultatet blev Bart Simpson i korsstygn.

En längtan efter något mer taktilt och handfast verkar ligga i tiden. Sådant som har med fysisk känsel och beröring att göra. Kanske för att vi annars, i vår uppkopplade tid, rör oss så snabbt över den digitala självbespeglingens förföriska ocean. Den där omedelbar behovstillfredsställelse främst sker i form av datorklick på behörig distans.

Nornorna spinner livstrådar i den nordiska mytologin medan Penelope sitter och väver i Homeros epos "Odysséen" i väntan på makens hemkomst.

Under Littfest i Umeå blev jag inspirerad av poeten Burcu Sahin som vann årets Katapultpris för diktsamlingen "Broderier". Dikter som på samma gång utgår från, och hyllar, detaljerat handarbete, så som det praktiserats av generationer kvinnor: broderier, sömnad, vävning. Dikterna blir poetens försök att med ord brodera erfarenheter annars svåra att tala om: flykt, trauma, skuld, arv och miljö.

Ordet "text" kommer från latinets te'xtus, som betyder väv(nad), flätverk, och te'xo, att väva. Så tätt sammanflätat är alltså språket med handarbetstraditionen. Litteraturhistorien är laddad med klassiker där handarbete, tyger och mode står i centrum. Nornorna spinner livstrådar i den nordiska mytologin medan Penelope sitter och väver i Homeros epos "Odysséen" i väntan på makens hemkomst, en väv hon sedan river upp varenda kväll. Karin Boyes debutroman "Astarte", med sin framsynta kritik av konsumtionssamhället, utspelar sig inom modeindustrin med en skyltdocka som huvudperson. Virginia Woolf skriver om strumpstickning, medan Siri Hustvedt i romanen "Sommaren utan män" förser beskäftiga broderier med en rebellisk, oanat snuskig, baksida.

Under rubriken "Att sy en dikt, att skriva en klänning" samtalar litteraturvetaren Annelie Brännström Öhman med Burcu Sahin om makt och kön, klass och ytterst "sömnaden som ett möjligt icke-materiellt modersmål".

Det blir ett hisnande tankeutbyte om sömnad, systerskap och skrivande.

Att Sahin låtit sig inspireras av Moa Martinsons dikt "Världens väverskor" blir helt logiskt. Det taktila manifesterar sig i litteraturen, och texten, eller ska vi säga väven, fortsätter:

"I tidernas gryning började vi

vår väv som blev ändlöst lång

Vi äro de namnlösa nornorna vi

som glömdes i bardernas sång."