Helena Hansson: ”Att översätta Abdulrazak Gurnah är en njutning och en kamp”

Med stor empati skildrar Abdulrazak Gurnah den sköra gränsen mellan förlust och frihet, mellan gamla svek och nya lojaliteter. Göteborgs-översättaren Helena Hansson skriver för GP Kultur om att översätta årets Nobelpristagares böcker till svenska.

ANNONS
|

Abdulrazak Gurnah är född 1948 på ön Zanzibar vid Tanzanias kust och kom som flykting till England på 1960-talet. Han har publicerat ett tiotal romaner och ett antal noveller. Några romaner är översatta till svenska, bland dem ”Paradiset” (2012) och ”Den sista gåvan” (2015).

Helena Hansson, som bor i Göteborg, har översatt Abdulrazak Gurnah till svenska från engelska. Hon har bland annat också översatt Nobelpristagaren Toni Morrison.

Något av det bästa med god litteratur är att den öppnar dörrar till andra världar, sådana man kanske inte ens visste fanns. Det är en klyscha men icke desto mindre sant och det gäller i allra högsta grad årets Nobelpristagare Abdulrazak Gurnah.

Han öppnar dörrar till Östafrikas och i synnerhet Zanzibars koloniala historia, men också till människors exiltillvaro i Storbritannien. Migration, främlingskap, identitet och det koloniala arvet är återkommande teman i hans romaner, liksom familjehemligheter och svek. Med subtila medel och stor empati skildrar Gurnah den sköra gränsen mellan förlust och frihet, mellan gamla svek och nya lojaliteter.

Hans författarskap kretsar kring mellanrummen, kring glappen mellan hemma och borta, vän och främling och sanning och lögn.

ANNONS

Med subtila medel och stor empati skildrar Gurnah den sköra gränsen mellan förlust och frihet, mellan gamla svek och nya lojaliteter.

LÄS MER:Abdulrazak Gurnah får årets Nobelpris i litteratur

Abdulrazak Gurnahs roman ”Paradiset” blev hans stora genombrott och kom på svenska i min översättning 2012. Det är en historisk utvecklingsroman som utspelar sig i det muslimska Östafrika under 1900-talets början, då området stod på randen till fullskalig europeisk kolonialisering. Här möts den gamla swahilikulturen och den tyska samt brittiska kolonialismen. Via handelsvägar och karavaner får vi följa en pojkes mognad till ung man.

Romanen är en mångbottnad, våldsam, vacker och märklig berättelse, där perspektivet aldrig viker från den unga huvudpersonens sida. I såväl motiv som språk lånar romanen drag från den bibliska berättelsen om Josef, och man skönjer också element från Koranen, myter och folktro och inte minst Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, samtidigt som romanens egenart aldrig kommer i skymundan. Det är en berättelse om exil, maktmissbruk och klassklyftor, som är fast förankrad i sin tid och sin miljö men ändå – eller just därför – är djupt allmängiltig.

”Den sista gåvan” är Gurnahs åttonde roman och min översättning från 2015 är hans andra som kommit ut på svenska. I den återvände han till de teman han har utforskat i flera av sina tidigare romaner: exil och skuld. Abbas är sextiotre år gammal, ingenjör, och lyckligt gift med Maryam, som arbetar i kafeterian på ett sjukhus. De bor i Norwich i Storbritannien, har varit gifta i trettio år och har två vuxna barn.

ANNONS

Den familjehistoria som barnen har fått höra börjar när deras föräldrar träffades för första gången – hur deras blickar möttes på ett apotek i Exeter, ”för länge sedan, i ett nästan inbillat liv”, när Maryam bara var sjutton år gammal och Abbas trettiofyra, fast han sa att han var tjugoåtta. ”Jalla, vi ger oss av härifrån, det var så han sa. Det var berättelsen om deras kärlek.”

På barnens frågor om faderns ursprung svarar han att han är en ”apa från Afrika”. Men när han drabbas av en stroke börjar han – påmind om sin dödlighet, överväldigad av skam och trött på att tiga – berätta historien om hur han lämnade Zanzibar som ung man, en historia som är full av mörka hemligheter och trauman.

Gurnah kan sägas vara en migrantförfattare, en postkolonial författare, men han vägrar uppfylla de europeiska förväntningarna på en sådan. Han är aldrig konfrontativ, och även om hans centrala teman ofrånkomligen gör honom till en politisk författare är det så långt ifrån plakatlitteratur som man kan komma.

LÄS MER:”Jag började gråta lite när jag nåddes av beskedet”

Hans språk är skirt, poetiskt och avskalat och berättar med små gester utan några stora åthävor.

Människorna i Gurnahs värld är offer för sina omständigheter, illa tilltygade av den globala migrationens tidvattensvågor och på flykt från sig själva. De är märkta av förlust, skam och rädsla. Gurnah skildrar deras rotlöshet och skuldkänslorna gentemot dem som har lämnats kvar, deras längtan efter tillhörighet och försöken att uppfinna sig själva på nytt.

ANNONS

Hans språk är skirt, poetiskt och avskalat och berättar med små gester utan några stora åthävor. Att översätta Gurnah är en njutning och en kamp. Bådadera beror på att han uttrycker sig med en sällsynt precision, och det är förstås min uppgift som översättare att återskapa den precisionen på svenska.

Läs mer om Nobelpriset i litteratur:

LÄS MER:Abdulrazak Gurnah skildrar vemodet efter revolutionen

LÄS MER:Jila Mossaed: ”Hans verk är viktiga nu och i framtiden”

LÄS MER:Visst syns ett småflin på Mats Malms läppar

LÄS MER:Kulturjournalisterna tvingades panikgoogla Abdulrazak Gurnah

LÄS MER:Abdulrazak Gurnah är en oväntad Nobelpristagare

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS