Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hur normbrytande är det att avstå barn i dag? Enligt siffror från Statistiska centralbyrån 2019 levde 25 % av befolkningen i åldern 40–44 år utan barn. Siffran var högre i storstäderna, och ännu högre bland män än kvinnor. Bild: Christine Olsson/TT
Hur normbrytande är det att avstå barn i dag? Enligt siffror från Statistiska centralbyrån 2019 levde 25 % av befolkningen i åldern 40–44 år utan barn. Siffran var högre i storstäderna, och ännu högre bland män än kvinnor. Bild: Christine Olsson/TT

Erica Lundqvist: Att ångra ett barn är att göra det föräldralöst

Föräldrar som önskar att de aldrig skaffat barn verkar vara ett tecken i tiden. Men att ångra ett barn är också att göra det föräldralöst, skriver psykologen Erica Lundqvist i ett svar till Roland Paulsen i DN.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Sociologen Roland Paulsen frågar sig i en essä i Dagens Nyheter om man som förälder har rätt att ångra ett barn(13/2). Frågan illustrerar hur förändringar inom familjen och föräldrarollen också blivit föremål för den generella samhällsförskjutning som skett från det kollektiva till det individuella. Att bli förälder, tidigare en förväntad del av vuxenblivandet, är i dag i större utsträckning ett individuellt val möjligt att förverkliga genom en rad olika tillvägagångssätt.

Även om Paulsen beskriver traditionen som förpliktigande kan man fråga sig: Hur normbrytande är det att avstå barn i dag? Enligt siffror från Statistiska centralbyrån 2019 levde 25 % av befolkningen i åldern 40–44 år utan barn. Siffran var högre i storstäderna, och ännu högre bland män än kvinnor.

Att tala öppet om att ångra ett barn är desto mer kontroversiellt och personer som försökt uttrycka sådana tankar vittnar om ifrågasättanden från omgivningen. Ett motstånd som åtminstone delvis torde bottna i familjens historiska plats som ett ideal. Till ideal knyts också tabun, såsom att öppet tala om ett barn som oönskat.

Samtidigt tycks något vara i förändring. Den senaste tiden har ämnet börjat dyka upp i kvällspress, radio och nätmagasin. Ett forskningsprojekt med titeln ”Att ångra föräldraskapet” pågår vid Centrum för medicinsk humaniora vid Uppsala universitet. Det kan alltså inte med samma självklarhet kallas för tabu i dag. Paulsens text, i samklang med den generella tendensen, för mellan raderna fram antagandet att upphävandet av detta tabu är bättre än dess bevarande.

Att tala öppet om att ångra ett barn är desto mer kontroversiellt och personer som försökt uttrycka sådana tankar vittnar om ifrågasättanden från omgivningen.

Jag betvivlar inte att Paulsen återspeglar verkligheten, men inramningen av frågeställningen saknar några fundamentala aspekter som torde ackompanjera den påtagliga konflikten i att sätta ett barn till världen och sedan ångra sig. Vad innebär det för barnet? Vilka skyldigheter kommer med ett föräldraskap? Vilket ansvar har en förälder i förhållande till sitt barn, önskat eller inte?

Ibland uppstår dilemman i en människas liv. Något tränger sig på, kräver sin uppmärksamhet. En fråga som på allvar väckts sätter oåterkalleligt något i rörelse. För den enskilde blir det en ofrånkomlig verklighet som han eller hon tvingas ta sig an efter bästa förmåga. Att ångra ett barn måste väl alltid innebära en oerhört smärtsam realitet, i den mån vederbörande kan uppfatta den? För en del människor leder denna inneboende konflikt till fördjupande samtal i förtrolighet, i ett sårbart sökande efter en bärande verklighet. För andra blir insikten ett stumt konstaterande, eller kanske ett krav på att bli hörd utan att ha något speciellt att säga.

Psykologens, psykoterapeutens och psykoanalytikerns uppgift är att hjälpa människor att tala sanning om sitt liv och sin historia. Det är inte detsamma som att alla privata tankar ska ropas ut till omvärlden, än mindre utan att först kritiskt prövas, bearbetas intellektuellt, emotionellt och i bästa fall även passera via ett gott omdöme.

En del av att bli en fungerande förälder är att kunna ställa de egna behoven åt sidan. Eller uttryckt på ett annat sätt; föräldern måste kunna överskrida sin egen narcissism.

Vi människor har i dag jämfört med under tidigare historiska epoker större möjligheter att leva så som vi själva önskar. Rätten att få välja själv är en vägledande princip både politiskt och socialt. Vi talar gärna om våra rättigheter, mer sällan om våra skyldigheter. Vad går förlorat i ett föräldraskap när vi bortser från våra skyldigheter? Vad får ovan beskrivna förskjutning av vad som kan yttras av en förälder i ansvarsposition för konsekvenser för det barn som inte har någon annan plats än den föräldern kan ge? En del av att bli en fungerande förälder är att kunna ställa de egna behoven åt sidan. Eller uttryckt på ett annat sätt; föräldern måste kunna överskrida sin egen narcissism. En utmaning som inte alla klarar av att ta sig an.

Den förmodat förlösande friheten hos föräldern som äntligen får möjlighet att tala sanning ska också tas emot av barnet. Barnets odiskutabla realitet är att leva i utsatthet och beroende. Att ångra ett barn är också att göra det föräldralöst. Det är inte en bärande verklighet att ångra ett barn. Ansvarsfrågan är förälderns ofrånkomliga villkor.

Erica Lundqvist är psykolog och redaktionsmedlem i kulturtidskriften Arche.

Läs mer fler texter från GP Kultur:

LÄS MER: Vad händer när Ukraina utplånas som egen nation?

LÄS MER: Recension: ”The lost daughter” i regi av Maggie Gyllenhaal

LÄS MER: Oroande att psykiatrin medicinerar barn

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.