Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Barnboksförfattaren Astrid Lindgren sitter vid skrivbordet i sitt hem på Dalagatan i Stockholm 20:e december 1978.
 Bild: Jan Collsiöö / TT /
Barnboksförfattaren Astrid Lindgren sitter vid skrivbordet i sitt hem på Dalagatan i Stockholm 20:e december 1978. Bild: Jan Collsiöö / TT /

Stina Nylén: Astrid Lindgren stod på medelklassbarnets sida

Och ger några sista minuten-tips om hårda klappar stressade föräldrar kan ge sin tonåring.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För all del. Så här dagarna före jul är det väl klichévarning på att nämna Astrid LIndgren och hur hon alltid stod alltid på barnets sida, barnet utan röst, ofta det fattiga barnet – det är ju ett odiskutabelt faktum, det går inte att ifrågasätta detta (om man inte vill få stryk). Men jag dristar mig ändå till att säga att Lindgren också i tämligen stor utsträckning stod på det övre medelklass-barnets sida, barnet med stundom komiskt allmänbildad och tvärsäker stämma. Det är faktiskt rätt ofta det är just dessa barn som kommer till tals.

LÄS MER: Recension: Böcker för barn och unga i december

Ta till exempel, så här ett par dagar före dopparedagen, och lyssna på Britt-Marie, 15 år, i brevromanen "Britt-Marie lättar sitt hjärta", när hon ser fram emot julafton och nämner att det alltid finns "dråsvis" med böcker under granen:

"Jag hoppas för din egen skull att du tycker lika mycket om böcker som jag. Jag tycker inte bara om att läsa dom, jag tycker om att känna på dom, ta i dom, veta att jag rår om dom. Mamma och pappa anser, att det finns vissa böcker, som alla ungar bör ha."

Ja! En kanon! Det är ju sånt vi bråkar om i den svenska skolan, ska vi eller ska vi inte ha en sådan, så att alla barn – även om det inte finns någon likvärdighet mellan skolor, eller i betygsättningen, även om svenska skolan är den med de mest våldsamt ökade klyftorna i världen eller hur det nu var OECD sade - åtminstone läser samma böcker. Vi går nu alltså till Astrid, vår fackbas, vårt gemensamma rättesnöre. Vad är det för böcker som “alla ungar bör ha”, enligt Britt-Maries mamma översättaren och pappa rektorn för pojkläroverket?

Jo, deras förtjusande litterära kanon manifesterar sig i paket fyllda bland annat med romanerna "Pappa Långben" och Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga".

Se detta som ett sistaminuten-tips om ni ännu inte hunnit köpa något till tonåringen!

Se detta som ett sistaminuten-tips om ni ännu inte hunnit köpa något till tonåringen! Jean Websters "Pappa Långben" från 1912 innehåller visserligen den för mig lite osmakliga detaljen att den rike, okände välgörare som betalar en föräldralös flickas väg genom skolsystemet förnöjt gifter sig med henne när hon är färdigbildad, men det kan väl ses som lika exotiskt underhållande för en tonåring i dag som fenomenet att alls önska sig böcker i julklapp – det okändas lockelse.

LÄS MER: Recension: Böcker för barn och unga i november

Vad ska de yngre få i sina hårda paket då? Svårare, för Astrid Lindgren har ingen uttalad kanon där som jag kan identifiera, utom att såväl Madicken och Lisabet som barnen i Bullerbyn jublar över sina “julklappsböcker” som de ska läsa de kommande dagarna, knäppande nötter och knaprande på klenäter. Ronja får inget, men det tycks inte firas så mycket jul i borg och grotta, så det må vara hänt. Och om någon undrar vad jag vill ha sagt med detta bitterljuva löje, så är det väl bara en het önskan om att det faktiskt ska bli sådär. Att barnen ska få hårda klappar som de ska vilja klappa på. Ta i. Känna att de rår om. Och till och med läsa.