Hur skall vi minnas Astrid Lindgren? Naturligtvis som den stora sagoberätterskan. Men också som en av de grundligaste skildrarna av det svenska samhällets utveckling under 1900-talet. Och som en skarp men stillsam samhällsdebattör, som i varje bok tar ställning och visar sin åsikt på olika vis och i olika tonarter: ibland med vild humor, ibland med mild ironi, ibland med djupt profetiskt allvar och ibland poetiskt, mjukt och känslosamt.
Pippi Långstrump mottogs inte bara som en ovanligt vildsint och rolig barnbok utan också som ett inlägg i efterkrigstidens debatt om hur den nya människan - alltså barnet - skulle formas. En förtjust kritiker talade om "en hänförande anarkism" och om Pippi som "40-talets övermodiga genius". Andra såg Pippi som en farlig normupplösare eller till och med som en psykiskt sjuk figur som barnen inte borde få umgås med: "Minnet av den onaturliga flickan och hennes osmakliga äventyr i Lindgrens bok, kan, om hon eljest ihågkommes, inte bli annat än förnimmelsen av något obehagligt, som krafsar på själen", skriver professor John Landqvist (Aftonbladet, 1946)
Astrid Lindgren skapade aldrig mer någon lika vildsint figur som Pippi. Men den moral som Pippi står för återkommer i varenda en av hennes böcker: att envist ösa kraft och mod och karameller över den som är för liten eller svag för att riktigt nå upp till disken i livets handelsbod.
Var fick hon allt ifrån? Själv har hon hävdat att hon hämtat allt från sin lyckliga barndom - på en småländsk bondgård, runt första världskriget. Den miljön har hon beskrivit i böckerna om Bullerbyn (1947-52). De böckerna är så idylliska att de skulle vara fadda, om de inte innehöll så många goda iakttagelser av barn. Bakom den åttaåriga Lisa som berättar om Bullerbyn skymtar den vuxna författarinnan och hennes brinnande engagemang för barn och modern barnuppfostran. Så framstår Bullerbyn som en pedagogisk idealby, byggd av Astrid själv: en paradisisk blandning av det tidiga 1900-talets lugn och oföränderlighet i den svenska provinsen och efterkrigstidens välfärd och psykologiska intresse för barns behov.
I sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling (1949) introducerar Astrid Lindgren ett av sina favoritmotiv: ett barn i nöd, som lyckas finna en utväg. Den utvägen är alltid kärlek, eller mänsklig värme. Här kommer den med herr Liljonkvast - en mystisk farbror i hög hatt som tar med sig ensamma barn på flygturer i skymningen. Färden till Skymningslandet - ett land där alla önskningar går i uppfyllelse (för att travestera Edit Södergran) - är också ett tema som senare skall återkomma.
Samma år (1949) publicerade Astrid Lindgren en liten berättelse om en nioårig föräldralös pojke som bor hos ett elakt par i en våning vid Tegnérlunden i Stockholm. Fem år senare (1954) kommer fortsättningen av denna berättelse i Mio min Mio. Där hittar pojken en ande i flaska som för honom genom luften till Landet i Fjärran. Boken blev kritiserad för att vara destruktiv och pessimistisk. Den stämde dåligt överens med femtiotalets krav på vardagsidyll.
Året efter (1955) kommer Lillebror och Karlsson på taket, och där har den flygande herr Liljonkvast lämnat ifrån sig sin höga hatt och förvandlats till en liten rolig, fet och självgod man med propeller på ryggen. Men bokens huvudperson är ändå lillebror - en känslig och eftertänksam liten pojke. (Det finns flera sådana pojkar hos Astrid Lindgren, till exempel Pelle på Saltkråkan och Bosse i Bullerbyn. Kanske kan man i dem se ett löfte om den nye svenske mannen: 70-talets mjukispappa som på 80-talet byter skepnad till en modig man i karriären som vågar ta föräldraledighet och dela ansvaret för sina barn.) Lillebror har det hjärtligt tråkigt i 50-talets småborgerliga instängdhet, där mamman ständigt fejar sin välplanerade lägenhet, pappan är på kontoret och de äldre syskonen lever sina särskilda, småtykna tonårsliv. Karlsson blir alla ensamma småbröders ställföreträdande revoltör.
I Rasmus på luffen (1956) återvänder författarinnan till de gångna hårda tider som bara låg några decennier bort. Berättelsen är en vandring genom det svenska sommarlandskapet och genom en bit av den sociala verkligheten i Sverige på den tid då det ännu fanns statare (fram till 1944). Naturligtvis kan man dra paralleller till 1930-talets svenska proletärlitteratur, men när det gäller att skildra mänskliga egenheter står nog författarinnan ändå närmare humoristen och bygdeskildraren Albert Engström (som hon därtill var släkt med på mödernet.)
Barnen på Bråkmakargatan (1958) skulle nästan kunna ses som en fortsättning av Bullerbyböckerna - "Bullerbyn fyrtio år senare". Böndernas söner har blivit tjänstemän som bor i villa med hemmafru, barn och bil. Här är det treåringen Lotta som revolterar och sätter sprätt på idyllen. En lustig detalj är att Lotta både lånar repliker och bus av Karlsson på taket. Om det inte är tvärtom. ("När jag skall ta medicin då bestämmer jag mig för att INTE ta den - och så tar jag den inte.").
Sagosamlingen Sunnanäng (1959) förskräckte åter den vuxna publiken. Nöd och sorg och sentimentalitet. Kunde detta verkligen vara lämpligt för barn? Men författarinnan hade, som alltid, en mycket klar avsikt med sin bok. Hon ville ta med sig "de välnärda barnen i folkhemmet bort från deras prydliga kommunala parker till Landet i Fjärran och låta dem gå med bara fötter på en paradisgrön Sunnanäng" (i Vänkritik, festskrift till Olle Holmberg).
Boken har både jämförts med Barnen från Frostmofjället och med Sara Lidmans Hjortronlandet, som kom ut några år tidigare.
Men Astrid Lindgren återgick för en tid till idyllen. Hennes nästa bok var Madicken (1960), som handlar om en flicka som växer upp i en trygg, borgerlig småstadsmiljö under åren runt första världskriget. Madickens pappa är redaktör för stadens tidning. Att han är socialt engagerad och har demokratiska ideal antyds bara försiktigt.
Först sexton år senare, i fortsättningsboken Madicken och Junibackens Pims (1976), framträder pappans sociala engagemang på ett klarare vis. Hans proletäre granne, herr Nilsson, kallar honom till och med för "herrskapssocialisten". Pappan berättar för Madicken "om att ha pengar och att inte ha. Om att vara fattig, så fattig att man inte ens kan skaffa mat åt sina barn". Även om boken knappast kan kallas politisk kan man ändå se den som en spegling av 70-talets intresse för politik och sociala frågor.
En liknande utveckling kan man se i böckerna om Emil. I Emil i Lönneberga (1963) är hjälten en oskyldigt naiv buspojke. I Nya hyss av Emil i Lönneberga (1966) har Emil redan blivit en äkta revoltör, involverad i ett häftigt fadersuppror. En lördagskväll på vedbodtaket lyfter han "sin sotiga näve" mot himlen och skriker: "I denna afton skall snickarboden rivas, och jag skall aldrig sitta där mer!" Författarinnan gestaltar allt starkare känslor i sina böcker. Upptågen ersätts av händelser på liv och död. Där gråts så det skvalar och skrattas så det "kvillrar". Som läsare gör jag detsamma, utan att skämmas.
Den sista boken om Emil, Än lever Emil i Lönneberga (1970), är en mycket märklig bok. Ett viktigt tema i den är Emils mäktiga kärlek till drängen Alfred. Genom denna kärlek kan Emil slutligen frigöra sig från sin auktoritära pappa, och till och med vinna dennes motvilliga beundran och respekt. Ett av de sista kapitlen handlar om Emils ensamma slädfärd med den dödssjuke Alfred, genom snöstormen och skogen till läkaren i Mariannelund.
Episoden har starka likheter med Leo Tolstojs klassiska novell Herre och dräng. I Tolstojs berättelse är det drängen som är hjälte, och det är denna sociala underton som är berättelsens huvudtema. I berättelsen om Emil blir slutsatsen att bara kärleken kan övervinna alla orättvisor och alla sociala klyftor, och till och med själva döden. Genom kärleken blir barnet vuxet, och den vuxne blir i bästa fall som ett barn.
1973 kommer Bröderna Lejonhjärta, kanske den mest avgudade av alla Astrid Lindgrens böcker. Man skulle kunna säga att hon där binder samman en mängd teman och idéer som hon tidigare använt i sitt författarskap: Här är det ensamma barnet i fattigdom och nöd. Här finns dödstemat, kärleken och kampen mellan gott och ont. Men också lägereldar, äppelträd och pannkakor och en oemotståndlig poetisk hänförelse.
Att 1970-talet var en starkt politiserad tid avspeglar sig också i boken. Astrid Lindgren hade kritiserats för sina individualistiska hjältar. ("De anklagar min Emil för att vara 'agrarkapitalist', om de åtminstone kunde han nöjt sig med bondlurk!", suckade författarinnan.) Nu går hon till stillsamt motangrepp mot den politiska retoriken. Upprorsledaren Orvar talar om "frihetens storm" som "skall knäcka förtryckarna". Att segern kostar människoliv berör honom inte. "Många grät - men inte Orvar", konstateras det lakoniskt som i en isländsk saga. Mot den kollektiva frihetskampen ställs den enskildes kamp med sitt eget samvete. Och bokens verkliga hjältar, Jonatan och Skorpan, hoppar frivilligt rakt in i döden - eller "rakt in i himmelriket", som pigan i Katthult säger när hon skall hoppa från lagårdstaket, för att komma dit där inga strider råder. Visst var detta provocerande för de radikaler som trodde på ett rätlinjigt jordiskt lyckorike, byggt på ideologisk disciplin.
Ronja Rövardotter (1981) är Astrid Lindgrens sista stora verk. Det är en berättelse om kvinnlig styrka. Ronja föds av en sjungande mor "Det gick lättare då, påstod hon, och ungen skulle troligen bli av en gladare sort". (En alternativ förlossningsmetod, att lägga till alla de andra under 1970- och 80-talet?). Ronja blir både modigare och gladare än sin far. Att hon en dag skall bli rövarhövding efter honom är det ingen som ifrågasätter. Men Ronja vägrar, i kraft av samma princip som Bröderna Lejonhjärta företräder: Bara kärleken kan segra över ondskan. "Man kommer ingen vart med barn nuförtiden" säger pappa Mattis "di gör som di vill, det är bara att vänja sig. Men lätt är det inte!"
Att den åldriga Astrid Lindgren som skrev Ronja Rövardotter är lika modern och lika mycket i fas med sin tid som den unga författarinna som nästan fyrtio år tidigare skrev Pippi Långstrump är ett äkta underverk.
Att hon har format vår syn på oss själva, vår samtid och vår historia står utom allt tvivel. De spår hon krafsat i våra själar kommer att bestå och därtill föras vidare i många generationer.
