Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Julian Assange, grundaren av Wikileaks, gör tummen upp medan han anländer till domstolen i London efter sin arresteringen från Ecuadors ambassad. Bild: Victoria Jones

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Assange stod för något vackert och respekterat

Under torsdagen arresterades Wikileaks grundare Julian Assange, i till synes dåligt skick. Men det snöpliga slutet hade en ljusare början. Emanuel Karlsten skriver om den firade internetaktivisten som tappade greppet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Så sorgligt. Det är det enda jag känner när jag ser Julian Assange bäras ut av poliser från Ecuadors ambassad i London. På videon ropar han, skriker och ser gammal ut. Så sliten, så förlorad. Tänk att något så vackert skulle sluta i sådan förnedring?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är viktigt att komma ihåg det, att det Assange stod för en gång i tiden var både vackert och respekterat. Att allt hade kunnat sluta annorlunda. Kvällen den 20 augusti 2010 var Assange fortfarande en ikon. En rebell som väckte fruktan eller respekt i alla läger. Han hade startat Wikileaks och på kort tid fått regeringar på fall. Wikileaks vågade och hade kompetensen att ta emot och publicera topphemliga dokument som avslöjade övergrepp och fruktansvärda krigsbrott. Det var banbrytande, otroligt och unikt.

Wikileaks sände chockvågor genom hela världen och Assange och hans organisation sattes på piedestal. De förkroppsligade en ny, okuvlig journalistisk idé. De var internets riddare, en slags Robin Hoods som kunde sin internetskog utan och innan. Wikileaks var efterfrågade av världens alla främsta mediehus. De ville ha goda kontakter med dem, de ville vara med och gallra fram nästa stora avslöjande. För avslöjanden kom. Dokument visade hur minst 60 000 civila dödats i Irak-kriget. Nyhetsbyrån Reuters fick äntligen svar på vad som hänt med deras två anställda: En video publicerades som visade hur amerikanska soldater kallblodigt dödade Reuters fotograf.

Assange blev allt mer paranoid. Han började klä ut sig och försvinna helt, för att några dagar senare dyka upp på andra sidan jorden.

Hela tiden var en kufig, vithårig och mycket karismatisk, australisk herre den röda tråden. Julian Assange blev symbolen för ett internet som aldrig kunde kuvas. Information ville vara fri – och inget kunde stoppa den.

Samtidigt. Alla avslöjanden gjorde också Assange till en av världens mest eftersökta män. Inte bara av medier, utan också av amerikanska myndigheter. Hans publiceringar av hemliga dokument var ett brott. I USA höjdes röster för att Assange borde mördas, och Trump sa då, innan han blev vald president, att det borde vara dödsstraff på Wikileaks gärningar. Assange blev allt mer paranoid. Han började klä ut sig och försvinna helt, för att några dagar senare dyka upp på andra sidan jorden. Han sökte sig ofta till Sverige, på grund av de starka yttrandefrihetsgrundlagarna här. Svenska publicister ställde gärna upp på möten, ville ha samarbeten. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin kallade honom “den mest spännande hjärnan i världen just nu vad gäller yttrandefrihetsfrågor”. Den 14 augusti 2010 meddelade Aftonbladet att Assange till och med skulle bli deras krönikör.

En knapp vecka senare, kvällen den 20 augusti 2010, publicerar Expressen ett scoop. Assange är anhållen i sin frånvaro, misstänkt för sexbrott i Sverige. Det blir snabbt en världsnyhet och konspirationerna flödar. Har till slut CIA fångat Assange – lyckades de genom att gillra en klassisk “honungsfälla”?

Assange försöker hantera situationen behärskat, ställer upp på förhör. De svenska åklagarna svajar i sina åtal, brottsrubriceringar kommer och går – och Assange hinner resa till Storbritannien. Han är rädd. Dels för brottets rubricering, våldtäkt. Men ännu mer för att fängslas och lämnas ut till USA. En rad domstolsprocesser inleds. Skulle Assange lämnas ut till Sverige för fortsatta förhör? Rädslan övergick senare i total paranoia. Han fick politisk asyl på Ecuadors ambassad i London. Där var han trygg, landet hade inga utlämningsavtal till varken USA eller Sverige. Men han var också, indirekt, inspärrad. Tog han ett steg utanför ambassaden kunde han fängslas.

Pengar som samlats in till stöd för visselblåsaren Chelsea Manning användes för att betala Julian Assanges advokatkostnader. . Bild: Patrick Semansky

Wikileaks och Assange rykte var vid det här laget helt nedsolkat. Assange slukade organisationens resurser och styrde om allt till att handla om honom själv. Sajtens tidigare insamling till stöd för visselblåsaren Chelsea Manning – som läckt hundratusentals avgörande dokument till Wikileaks – bytte namn och pengarna gick nu till advokatkostnader för Assange. Organisationens medarbetare fick skriva på sekretessavtal om att inte läcka. Lyckades Wikileaks lista ut att någon ändå läckt, kunde de med hjälp av avtalet kräva in 120 miljoner kronor. Ironin var dräpande, men symptomatiskt för en organisation som förlorat fotfästet. Inte bara misslyckades den leva efter sina egna krav på öppenhet, den imploderade också av paranoia och självrättfärdighet.

Assange är ett fenomen, ett unikum, en kraft som är inskriven i historieböckerna om internets barndom.

Samtidigt bet sig Assange fast på Ecuadors ambassad i London. Och även om han inte längre kunde åtnjuta respekt från etablissemanget, fortsatte hans verksamhet. Han hjälpte till att läcka dokument kring USA:s senaste presidentval, mejl och andra uppgifter som i valets slutspurt blev bidragande till Donald Trumps vinst. Och när Edward Snowden läckte dokument och flydde USA fanns Assange med i bakgrunden. Genom att dra i trådar, förmedla kontakter, kunde han hjälpa Snowden hitta en märklig fristad i Ryssland.

För fortfarande hade Assange en position i nätets undervegetation. Där var han någon som kämpade mot auktoritet och etablissemang. Som någon som försökte hålla frihetens fana högt. Men fortfarande skedde det från Ecuadors ambassad.

Till slut fick Ecuador nog, lyfte sin hand från honom efter att de internationella anklagelserna om brott blev alldeles för många. Det var ohållbart och hans politiska asyl återkallades.

I torsdags, den 11 april, nästan nio år efter de första svenska brottsmisstankarna riktades mot honom, bar polisen ut honom från huset som både varit hans fängelse och friborg.

“Stå emot” ropade han in i kameran genom sitt vildvuxna skägg.

Assange är ett fenomen, ett unikum, en kraft som är inskriven i historieböckerna om internets barndom. Inte för sin briljanta idé och genomförande av en journalistisk organisation, utan för att han blev ett modernt bevis på megalomani. Hans person blev viktigare än idén han skapade.

"Stå emot” ropar Assange när han bärs ut av poliserna.

Ja, tänk om han kunde stått emot. Då kunde Wikileaks historia handlat om hur världen fick ökad transparens och insikt, inte Assange resa mot förfall.